En svensk gonzo

Mina sinnen rann till så till den grad att jag blev tvungen att sänka fyra-fem Bloody Marys ytterligare före maten förra söndagen efter att på vägen till brunchen ha skådat denna byggnad på Nortullsgatan i Vasastaden, ett kvarter från där jag uthärdade tio vindpinade år efter att ha flyttat hemifrån från Eriksbergsgatan. När i helvete byggdes den här skiten? Jag hade önsketänkt att vi var på väg bort från den här sortens fuskbyggande men tydligen inte — hell fkn no! Ickearkitektur av detta slag är det absolut värsta jag vet. Då föredrar jag mångfaldigt rå betongbrutalism av miljonprogramsslag. Att på detta vis med enklaste, tarvligaste knep försöka ge sken av att att ett nybyggt hus skulle ha varit uppfört på tio- eller tjugotalet av förra seklet, fast nu givetvis hastigt smeckbyggt med ojämförligt mycket sämre material, undermåligt hantverk, snålare dimensioner och i alla avseenden lägre kvalitet i varje detalj — för mig är detta kriminellt. Kan vi kalla det ”postmodernism”, detta avskyvärda lilla ord som jag under alla dessa år aldrig har lyckats få något grepp om? Notera det lilla ”exklusiva” tornet med NCC:s finaste friser — sådana som förr murades i natursten men nu kanske i något praktiskt kompositmaterial. Självfallet är huset putsat, om det nu är puts, i den här gängse stockholmska nyponröda nyans som de djävlarna till och med tryckte på Moderna Museet. Jag är övertygad om att avsikten är att ge kåkdjäveln ett ”mysigt” intryck, så långt från den förkättrade betonggrå som man kan komma. Mig för den att famla efter min flodhäästpiska…den tolvsvansade, blydaggade, jamen givetvis…om den här staden hade haft en borgmästare, någon som kan hållas ansvarig, så skulle han eller hon ha satts på fästning.