Bobo vår hjälte — crash & burn i evig kärlek…
Så kom hans långa tappra kamp sent igår kväll till sitt slut och han befriades, vår älskade mentor och hjälte Bobo Karlsson. Han har sannerligen burit sin grymma sjukdom med styrka, värdighet och kärlek, eller grace, för att citera vår vän Joy i Goa, så karaktäristiskt nyfiken in i det sista. Det känns väldigt bra att vi har fått förmånen att träffa Bobo förhållandevis ofta under det senaste året sedan han flyttade hem till Stockholm från Rio för väl ett par år sedan eller så, där en ny experimentell behandling förlängde hans liv med säkert ett år, minst. Christina gick från sjukhuset bara några timmar innan Bobo som jag förstår det fridfullt somnade in. Även om han sade att han hade hemskt svårt sista gången vi pratades vid i förra veckan så måste jag se hans sista tid som vacker.
Så vackert är också att följa den kärlek, respekt och beundran som alltsedan igår natt har flödat och fortsätter att med oförminskad kraft flöda över vår Bobo i dessa våra digitala medier som här visar sina goda kvaliteter. Vi måste säga att vi överraskas positivt och gläds något oerhört över på vilken bred front folk verkar förstå och uppskatta Bobos storhet och betydelse som urban filosof, stilbildande skribent och redaktör, mediepionjär och framför allt som människa. Tänk om Bobo hade fått uppleva detta — som han hade tyckt om det även om han var långt ifrån en fåfäng person och minst av allt någon linslus av våra tiders medieprofilers snitt.
Han hann få sitt större erkännande under sin livstid Bobo, om än mot slutet. Sedan Norstedts var vakna och gav ut hans böcker Urban Safari 1 & 2 har vi tydligt märkt hur Bobos ställning som legend och medieguru har befästs i en bredare krets och även i en yngre generation. Under den sista tiden upplevde jag själv med vilken vördnad, respekt och framför allt kärlek som han bemöttes. Genom John Barks försorg fick han under de sista åren i Realtid en kongenial kanal där han fritt kunde uttrycka sina originella tankar och analyser i vilka han, för att citera vår gemensamme vän och Bobos och Christinas gamle chef Lars Peder Hedberg, som ingen annan kunde vända ut och in på konventionella etablerade sanningar och förutfattade meningar.
Det var Bobo som lockade mig bort från dagspressjournalistiken och Dagens Nyheter, in i magasinens, modets och marknadskommunikationens värld, även om jag vill minnas att jag hade börjat skriva i tidningen Z och även arbetade vid redaktionen där när han först ringde från CliC, eller om det hela skedde ungefär samtidigt där omkring eller strax före decennieskiftet 1990.
Helt säkert är att det var han, förstås och ingen annan, som först presenterade mig och Christina, min blivande hustru och kompanjon, för varandra en kväll på PA, var annars, det bör ha varit 1990. Utan Bobo inget jag och Christina, inget BrittonBritton och inget Stockholm New. Snart arbetade vi tillsammans på Café som Christina hade dragit igång som chefredaktör med Bobo som ”redaktionell konsult” från distans i New York. Min gamle yngre hemmagosse Joel Berg var också med från början såklart och Peter Hansson, vår man från Dalarna, kanske den ende speedway-fanen i den internationella modevärlden, innan Joel snart försvann till New York och strax tog Peter med sig, sedemera på Harper’s Bazaar och för Peter, som blev en lillebror till Bobo, så småningom hos Calvin Klein. Nu är de båda tillbaka. Som jag hatade den staden då, New York, för att den tog våra bästa ifrån oss, medan vi blev kvar här hemma; en motvilja som faktiskt sitter i hos mig till denna dag.
På CliC, Café och Rosenudde öppnade Bobo upp den stora mediavärlden för vår lilla nordliga minimetropol och röjde väg för en ny mediakultur och en första generation av modefotografer och stylister vilka kort senare skulle komma att utgöra fundamentet för oss i Stockholm New, fostrade alla, mer eller mindre, under inflytande av Mikael Jansson, den andre store pionjären i vår krets. Bobo blev min förste storebror i denna stygga värld, den internationella modemediasvängen, såsom Micke blev min andre. (Christina var förstås en storasyster).
Vi tyckte långt ifrån alltid lika jag och Bobo och vi hade åtskilliga duster. Även om jag älskade hans ”urbanistiska” texter så har jag aldrig tillhört dem som har kastat mig över dem. Jag fann dem nog alltid ett mått för romantiska och stundtals parfymerade för min smak och föredrog en råare, hårdare skola. Inte heller var jag alltid helt nöjd med de artiklar som han lade ut på mig, om sådant som Guns’n’Roses och diverse kändisar där i början, sådan skit som jag avskydde att skriva om. Vi hade också olika uppfattningar om hur ett mode- och livsstilsmagasin skulle redigeras och något av en maktkamp oss emellan måste man nog säga utspelade sig där i början på Café, dock aldrig så att den i så fall påverkade vår vänskap. Därtill var Bobo alldeles för generös och snabb att hylla de som kunde uppfattas som konkurrenter, i synnerhet yngre sådana, så som våra samtida kolleger i sfären kring Nöjesguiden och Slitz, i total avsaknad av varje spår av avundsjuka som han var, Bobo, en sällsynt egenskap som Christina i vanlig klokskap framhåller.
Jag må ha ansett vad jag ville om Bobo som skribent och redaktör. Hans storhet och hans inflytande i båda rollerna är helt obestridlig och min respekt och beundran för honom utan varje reservation, även om vi kanske delvis stod för två olika traditioner, han för Tom Wolfe och Vanity Fair, jag för Hunter S. Thompson och Rolling Stone; jag för dåtidens italienska Vogue, han för den amerikanska, om jag så får presentera min egen högst personliga och förenklade analys. Ändå så var det förstås Bobo som publicerade min första gonzotext, om vår valrörelse i Hunters av mig egenhändigt försvenskade efterföljd, i CityNytt 1994. Den andra, om Södermalm, drog jag däremot tillbaka, stursk och kaxig som jag var redan då, sedan han enligt min mening hade varit för klåfingrig och velat att jag skulle ta bort, det minns jag så tydligt, bland annat ordet ”fyllkärring” och beskrivningen av denna på Söder så ikoniska karaktär. Texten publicerades senare för mig helt oväntat och dödsföraktande av Nicholas Wennö i Dagens Nyheter På Stan där den inledde en epok för mig. Någon hänsynslös punkare var han enligt min mening inte vare sig som skribent eller redaktör, Bobo, om än han kunde vara hejdlös snuskig förstås efter sina egna regler, än mer muntligt än i skrift; alla dessa seeeena nätter då han satt bankande och daskande sin handflata i bardisken eller restaurangbordet, ursinnig after hours över dumhet och dålig kvalitet. Sådan skit omfattade inte hans generositet.
Tänk att han överlevde aidskatastrofen under alla dessa år i New York. Jag såg det alltid som något av ett under. Han kändes immun. Som en ödets ironi framstår att det istället blev solen i hans andra kärlek Rio de Janeiro som tog honom till sist. Själv träffade jag honom förstås i New York men fick inte uppleva honom i sitt legendariska esse där, som Christina och de andra. Däremot så hängde vi under en litet längre tid tillsammans i min egen gamla hemstad Los Angeles, där även vår gemensamme vän fotografen Magnus Reed anslöt för ett oförglömligt äventyr uppe i The Valley, det minns du Mankan. Bobo älskade LA. Tillsammans med mina gamla vänner bröderna Anders och Johan Skog gjorde han klassiska tidstypiska filmer om både LA och Paris, den senare med namnet ”Oh la la Paris” självfallet vill jag minnas. Dem skulle jag gärna vilja se om så här långt senare. Bobo trotsade som vanligt de gängse konventionerna i att han, som han sade, älskade Paris fast han inte pratade ett ord franska och LA trots att han saknade körkort…så typiskt för Bobos sätt att vara och formulera sig. Det finns och kommer alltid att finnas bara en Bobo Karlsson, the one & only…
Jag är så stolt och glad för att vi publicerade vår tribut till Bobo i nya PA&Co-boken, med nämnde Magnus Reeds magiska bilder, som Magnus i sista stund lyckades rota fram, från det tidiga nittiotalet från PA, var annars, denna vår lilla scen, vår lägereld kring vilken vi har samlats från begynnelsen och fortsatt att återvända till genom alla dessa år. Någon ny text orkade Bobo visserligen inte författa, fast han hade arbetat rejält med researchen, men vad spelade det förr roll då vi kunde trycka hans klassiska PA&Co-betraktelse från hans och Lars Peders Intrig från 1993, state-of-the-art i sin genre, som tidsdokument men också med en tidlös kvalitet i sina observationer. Hans tal på presslunchen för boken var genialt, oförglömligt, historiskt. Som jag önskar att vi hade haft det inspelat. Han reste sig mödosamt upp och började med att ursäkta eventuell oredighet med att han hade varit tvungen att peta i sig en del morfin för att kunna sig hit, varpå han genast gick över till att förebrå den i hans tycke alldeles för tillrättalagda, vattenkammade hövlighet som härskade i den gamla så välbekanta matsalen. Det var inte PA menade han med all rätt. Att vara stammis på PA, förkunnade han, det innebär rätten att förolämpa och bli förolämpad, att förlåta och bli förlåten och att ständigt förbli stammis — så sanna ord. Han fortsatte sedan med några snabba patenterade Bobo-anekdoter som den om när han bevittnade hur bartendern (det var Niklas) med musik körde ut Marie-Louise och Gösta Ekman sedan Gösta hade varit jobbig och och ofin nog att be dem sänka volymen varpå Niklas istället givetvis vred upp densamma och sade i förtroende till flickorna från landsorten som tålmodigt väntade på bord i baren: ”Vänta litet till bara. Det blir snart ett bord ledigt”. Paret Ekman tog som goda PA-stammisar skeden i vacker hand och förblev, till denna dag, stammisar som Bobo belåtet konstaterade.
Må den icke-existerande guden förbjuda att begravningen hålls medan jag fortfarande är borta i Indien. Den högtiden vill jag inte missa. Den kommer att bli en magnifik hyllning till Bobo och till den epok för vilken han var den kanske mest centrale gestalten.
Jag tycker att min hemmagosse Magnus Reeds val av låt till Bobos minne är perfekt och den får därför också bli min. Jag vill avslutningsvis även citera min kära hustru Christina och hennes gamle chef, nämnde Lars Peder Hedberg, som från sjukhuset idag intervjuades av Dagens Nyheter, den senare som jag redan har citerat:
– Vi har varit en stor familj här som älskar honom ohyggligt, och vi tror att Bobo har uppfattat när vi har kommit och gått. Jag tror att han hade tyckt om hur det var, säger Christina Britton till DN.
Journalisten och affärsmannen Lars Peder Hedberg, som fanns med på sjukhuset, säger till DN att Bobo Karlssons stora bidrag till världen var hans tolkning av ”alternativa sanningar”.
– Han kunde vända på etablerade självklarheter, hitta en annan fasett av verkligheten. Det här med alternativa sanningar är ju ett populärt begreppp i dag, men det behöver inte vara ett negativt ord. Bobo fick oss att vilja se om det fanns ett annat sätt att tolka en händelse eller ett fenomen än det mest självklara. Det är så synd att det inte var han som fick mynta det begreppet.
Lyssna vidare på min vän Klas Ekmans mästerliga entimmesintervju med Bobo. Jag lovar, det är en ren njutning och svensk mediehistoria av finaste märke men framför allt obetalbart roligt.
R.I.P Bobo my main man, vår hjälte och mentor. I wish there was another side where I could see U one more ’gain m’boy…
Rivningsraseri på Stureplan — den oklippta versionen
Min text om de planerade rivningarna på Stureplan i SvD 20 november, den som undertecknades av Klas Östergren, Stellan Skarsgård, Karin Mamma Andersson, Lena Endre, Pernilla August med flera kulturpersonligheter, har sannerligen väckt en intensiv debatt. För publiceringen tvingades vi korta den ursprungliga texten till hälften. Här är på begäran den längre originaltexten för er som är intresserade.
Dags för rivningsraseri av modell gamla Klara på Stureplan?
Nu står sista striden om flygelbyggnaden bakom biograf Astoria på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. En upprörd opinion frågar sig vad kulturskydd är värt då fastighetsägaren för att ”effektivisera” sin verksamhet, det vill säga i hopp om att maximera vinst och fastighetsvärde, har fått tillstånd att riva en byggnad från 1874, ett av endast ett tjugotal hus från 1870-talet som finns bevarade på Östermalm och en oomtvistat värdefull del av det riksintresse som Stockholms stenstad från 1800-talet utgör. Detta för att uppföra en ny ”mer ekonomisk” ny byggnad i dess ställe.
Den planerade rivningen är ännu ett utslag av en djupt oroande trend där en lång rad mer eller mindre värdefulla äldre byggnader i överhettade Stockholms City av Stockholms stad säljs ut till fastighetsägare för rivning och hårdhänt exploatering. SvD har skrivit om denna växande skandal i en serie demaskerande, skrämmande artiklar. Eviga värden och lagstiftat kulturskydd offras till förmån för påstådda ekonomiska vinster enligt diffusa bedömningsgrunder. Historiska, kulturella och estetiska hänsyn värderas av våra beslutsfattare med påfallande konsekvens lägre än omsorg om fastighetsägarnas och andra intressenters omedelbara finansiella intressen. Vi kan utan överdrift tala om en samtida motsvarighet till sextiotalets ”Cityreglering” som tillåts fortgå, tidigare i det tysta, numera i allt bittrare strid mot en växande opinion.
Rivningen av Astoria-flygeln framstår som en förpostfäktning jämfört med de ultraradikala exploateringsplanerna för grannkvarteret i nordväst, det som inramas av Stureplan, Birger Jarlsgatan, Grev Turegatan och Humlegårdsgatan. Här vill fastighetsägaren Abu Dhabi Investment Authority (ADIA), i samverkan med Vasakronan som mindre intressent, med Stadsbyggnadskontorets goda minne, genomföra den största rivningen i Stockholms innerstad sedan skövlingen av Klarakvarteren på femtio- och sextiotalen. I det ”reviderade” förslaget, som utformats efter remissinstansernas synpunkter, föreslås 50,000 kvadratmeter (den ursprungliga planen var 76,000!) av den nuvarande, utmärkt fungerande bebyggelsen att rivas, varav en avsevärd del i byggnader som är kulturklassade i de gula och gröna kategorierna. Det är större delen av ett helt stadskvarter på Stockholms mest centrala plats, med en volym motsvarande tre hötorgsskrapor. Bara att frakta bort de enorma schaktmassorna kommer att kräva transporter nonstop under dygnets alla tillåtna timmar i tre års tid.
Detta väldiga ingrepp vill ADIA genomföra för att, som man själv beskriver det, ”effektivisera” fastigheterna och skapa bättre rörelse i inomhusgallerian (Sturegallerian). Inte minst handlar det om att få upp T-banans ingångar i själva gallerian.
Det finns intressanta tankar i dessa planer. De nuvarande näringsidkarna är positiva till en utveckling av kvarteret. Såväl tunnelbaneingången som bättre cirkulationen inne i Sturegallerian och allt annat väsentligt i förslaget går dock att uppnå utan större rivningar. Det enda som eventuellt behöver rivas är parkeringshuset på Grev Turegatan. I ett motförslag har näringsidkarna visat hur en sådan mer varsam ombyggnad och utveckling skulle kunna genomföras till en bråkdel av kostnaderna och, inte minst, med en byggtid på bara något eller ett par år istället för sju, den tid som fastighetsägarna själva anger som realistisk för verkställandet av sin plan. Som vi vet av erfarenhet från byggprojekt av den här omfattningen så blir byggtiden med största sannolikhet flera år längre. Fastighetsägarnas representanter har inte bemödat sig om att påvisa vad som skulle göra dessa mer modesta idéer mindre ”ekonomiska” — eller ens att med ett ord kommentera motförslaget.
Som alla förstår så kommer en byggtid vid Stureplan på närmare ett årtionde att få katastrofala konsekvenser för de näringsidkare som driver sina verksamheter i kvarteret. Själva värnar vi särskilt om tre klassiska stockholmska mötesplatser —restaurang Sturehof, Hedengrens bokhandel, båda grundade 1897 på denna plats, samt Sturebadet, grundat redan 1885. Sturehof och Hedengrens är så mycket mer än en restaurang och en bokhandel. De är ovärderliga kulturella mötesplatser för litteratur, konst, musik och evenemang av olika slag. Här pågår ett ständigt intellektuellt och kreativt samtal. Sturebadet är en av Stockholms klenoder. Här är själva bassängen visserligen k-märkt och måste återställas i ursprungligt skick, hur det nu skall gå till. Allt förutom just bassängen planeras att rivas.
Fastighetsägarens representanter påstår att dessa verksamheter på något sätt skulle kunna fortsätta att bedrivas även under den långa rivnings- och byggperiod som planeras. Hur är svårt att förstå. Hur driva en restaurang, en bokhandel, ett bad med spa och relaxavdelning och andra verksamheter i vad som under närmare ett decennium kommer att vara en ny Riksgrop? Samtliga lokaler är ju planerade för rivning, till stor del eller i sin helhet. Vi måste räkna med att risken är överhängande för att dessa och många andra verksamheter helt enkelt försvinner. Vad är värdet av en sådan förlust? Det går inte att mäta.
Vilken är då vinsten? Vi kan inte se någon som helst sådan för någon annan än för fastighetsägarna, om ens för dem. Abu Dhabi Investment Authority beskriver själva sin affärsidé i ett hundraårigt perspektiv. Avkastning från globala fastighetsinvesteringar är tänkta att ersätta de från oljan när de tillgångarna sinar. Om dessa planer kan resultera i en sådan avkastning om hundra år vet ingen någonting om. Däremot står det utom allt tvivel att konsekvenserna för oss stockholmare skulle bli förödande under överskådlig tid.
Fastighetsägarnas motiv för dessa vanvettiga rivningsplaner blev emellertid betydligt lättare att förstå efter att ha läst Elisabet Anderssons chockerande artikel i SvD 25 oktober om hur staden efter ett prejudikataktivt uppmuntrar rivning av äldre bebyggelse, eller ”extraordinära åtgärder” som det kallas på byråkratprosa, genom gigantiska skatterabatter. Fastighetsägare som renoverar och bygger om istället för att riva får däremot ingen rabatt. Ursäkta klyschan men man undrar om man har förflyttats till en skildring av Kafka.
Ett annat skäl som anges som motivering för de drastiska planerna är att ”skapa en bättre balans mellan dygnets aktiviteter”. Verkligen? Inget annat kvarter i Sverige lever som detta från tidig morgon till sen natt, 365 dagar om året. Här arbetas, umgås, festas, förhandlas, skapas, äts, dricks och shoppas i en intensivt levande, helt unik och ovärderlig helhet. För att uppleva motsatsen behöver vi bara röra oss några hundra meter till kvarteren kring Norrlandsgatan, Hamngatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan där nybyggnationer av det föreslagna slaget har genomförts och där kvarteren är döda efter 19.00.
De planer som har presenterats av ADIA är inte bara brutalt okänsliga för kulturella, historiska och estetiska värden. De är, vad kanske ännu värre är, ur led med vår tid. Att riva sådant som är fullt fungerande för att bygga nytt kan aldrig bli annat än Ebberöds bank — miljömässigt, kulturellt och ekonomiskt. Internationella exempel på katastrofala exploateringar av motsvarande slag finns i överflöd. Åter behöver vi dock bara gå över gatan för att göra en jämförelse, fast nu med ett strålande exempel på hur utveckling och exploatering kan ske på historiens villkor. I de kvarter som kallas Biblioteksstaden, mellan Norrlandsgatan och Birger Jarlsgatan, hade fastighetsägarna tidigare en strategi där de ville bli av med mindre aktörer som restauranger, kaféer och fristående butiker för att istället satsa allt på etableringar av stora internationella varumärken och kedjor.
Det var först när man i klarsyn för omkring femton år sedan övergav denna omoderna strategi för att istället eftersträva en mer blandad verksamhet, och började underlätta för restauranger, kaféer och enskilda näringsidkare istället för att försvåra tillvaron för dessa, som utvecklingen verkligen tog fart. En varsam exploatering och förädling med respekt för historiska och estetiska värden och omsorg om mångfald har gjort Biblioteksstaden till Sveriges i särklass mest eftertraktade område för affärsetableringar, där prestigefulla internationella varumärken och andra aktörer bjuder över varandra för att betala Sveriges högsta affärshyror. Sanningen är nämligen att butiker och andra verksamheter i första hand väljer lokaler i den gamla stenstaden, inte i nybyggda fastigheter. Det gäller i Stockholm likväl som i städer som London, Paris, New York, Köpenhamn med flera. Det finns en anledning varför ”utveckling” av det slag som föreslås vid Stureplan inte har vidtagits exempelvis vid New Bond Street i London, Rue Saint-Honoré i Paris eller Via Monte Napoleone i Milano, för att nämna några exempel.
Att Abu Dhabi Investment Authority inte ser detta perspektiv är en sak. Om Stockholms stad är beredda att gå dem till mötes genom att tillåta den mest omfattande rivningen i Stockholms innerstad sedan gamla Klara, vid Stockholms Citys mest centrala och komplexa plats — då är det däremot ingenting annat än skandal. Det är ytterst stötande att stadens politiska ledning ens överväger att bevilja tillstånd för detta rivningsraseri i ett av Stockholms gamla stenstads mest värdefulla och känsliga kvarter Har historien inte lär oss någonting? Om detta får ske så lär denna historia döma de ansvariga lika hårt som den har gjort med de makthavare som låg bakom skövlingen av Klara.
Claes Britton (vid pennan)
Karin Mamma Andersson
Pernilla August
Lena Endre
Eva af Geijerstam
Peter Kihlgård
Jockum Nordström
Michael Nyqvist
Johan Petterson
Stellan Skarsgård
Martin Wikström
Klas Östergren
Åter säljer småhandlarna ut vår stad till storfräsarna till vrakpriser
Den senaste tidens växande, allt bittrare och mer förtvivlade debatt om den skandal som blir alltmer uppenbar för alla, med Stadsbyggnadskontoret som i ”samarbetsvilja” planlöst säljer ut Citys äldre bebyggelse till finansiellt starka fastighetsägare för rivning och brutal nyexploatering, dessutom subventionerat av oss stackars ständigt surt och kärlekslöst rektalpenetrerade skattebetalare, en debatt vilken som vanligt i dessa frågor har drivits av SvD och dess eminenta arkitekturskribent Elisabet Andersson — inget av detta är ägnat att förvåna, allra minst mig som har följt de här frågorna under närmare trettio års tid och skrivit gång på gång om de mekanismer som ligger bakom.
Det som i alla stycken nu liknar en samtida motsvarighet till sextiotalets Cityreglering, fast denna gång som nämnts utan övergripande plan från den politiska ledningens eller myndigheternas sida, utan efter fastighetsägarna och ”marknadens” spelregler och på dessa krafters initiativ. Vinstintresset driver allmänintresset framför sig likt bulldozern fårskocken. Som Anders Bodin, Skönhetsrådets ordförande, beskriver det så tillämpas en styrmodell som kallas ”New public management”, inspirerad av näringslivet. ”Det är den här tanken att vad marknaden kan göra ska marknaden göra och det offentliga ska i första hand underlätta för marknaden. En förödande utveckling för Stockholm”, som han säger.
Detta de senaste årens alltmer skrämmande, okontrollerade förlopp, som har skildrats av Elisabet Andersson och andra i en serie SvD-artiklar, må vara samtida men dynamiken bakom är urtida. Detta handlar, som min käre gamle vän och klubbkamrat Rickard ”Ricky” Gardell, sedan trettio år i Australien landsflyktig, måhända krasst men icke desto mindre realistiskt uttrycker det, om ”smart guys dealing with stupid guys”. Då den politiska ledningen saknar en vision i de här frågorna, vilket vår svenska politiska ledning har gjort alltsedan sextiotalets Miljonprogram och Cityreglering, då blir det istället de finansiella intressena och byggbolagen som tar kontroll över byggprocessen. Under dessa gossars hegemoni har vi levt det senaste halvseklet. Ingen ny större vision har ersatt funktionalismen. Det är ett i internationella arkitektkretsar känt faktum att ingen annanstans i den fria världen har byggbolagen ett sådant totalt övertag över arkitekten som i Sverige. Den svenske arkitekten är byggbolagens lydige ”boy”.
Om vision saknas så har emellertid drömmen om storhet aldrig varit en bristvara bland dessa våra kommunala makthavare och tjänstemän. Driften att tillsammans med byggare och finanskillar förenas i symbiotiskt skenbart brödraskap över nya strålglänsande expansiva byggprojekt har varit en kronisk och nedärvd sjukdom särskilt i den manliga grenen av våra kommunala beslutsfattare. Gränserna är glidande och vi svenskar vore inte oss själva om vi inte hade vår svenska modell också när det gäller korruption, besläktad med det fenomen som tyskarna kallade för ”die dumme Schweden”. I Italien, där korruptionen är en ädel urgammal konst, och i så många andra delar av världen, där vet beslutsfattarna att ta betalt för sina tjänster. Låt säga att ett kontrakt på ett vägbygge kan kosta en villa i Toscana. Våra svenska beslutsfattare och tjänstemän är så mycket enklare och billigare i drift. Det räcker i allmänhet en härlig vi-anda och ryggdunkande med bastu och RIB-båtutflykter, en del goda middagar och andra roliga upptåg, litet business class och några andra småfringes som grädde på moset/guldkant på tillvaron. Stundtals överskrids naturligtvis de här gränserna, ja men självklart, men det tillhör undantagen snarare än mönstret. Man får säga att vi generellt är lutheranskt puritanska och småsnåla också i vår korruption.
I min text Nere i City från 1995 så skrev jag om själva Cityregleringen och dess konsekvenser, fysiska och psykologiska. I I begynnelsen var ubåtarna från min bok Sekelskifte i Stockholm från 2004 skildrade jag den här mentaliteten så som jag upplevde den från insidan under nittiotalet. I Feel the Light, i mitt tycke en skrämmande text, också den från samma bok 2004, gick jag betydligt djupare med denna aggressiva manliga expansionism så som den yttrade sig i sin extrema form i kampanjen ”OS Stockholm 2004”, där alla dessa krafter var satta i full obscen sving. Det var de även, i mer prosaiska uttryck, i Beaverland, min sorgsna text om förvandlingen av min barndoms Dalarö från ovan nämnda bok. I Midvinterblot över den tid som flytt (…och den återstående som komma skall), som jag författade 2016 för lanseringen av denna webbplats i vintras, blickade jag tillbaka och konstaterar följderna av byggandet i min hemstad under min livstid.
Samtliga dessa texter, som också förstås ingår i min samlingsvolym En svensk gonzo, finns nu som ni vet att ladda ned här för en spottstyver så gör det för helvete om ni är intresserade av bakgrunden till samtida byggande Stockholm stylee…
För tydlighetens skull så vill jag understryka att jag inte är negativ till utveckling av City, till en förtätning eller heller en högre skyline på sina håll. Det handlar om att utarbeta en vision och en strategi för var och hur detta skall ske. Dessa beslut kan vi inte överlåta åt marknaden — inte när Stockholms stad till skillnad från så många andra städer faktiskt kontrollerar tomträtterna och besitter planeringsmonopol…
