Du och jag, Andreas, du och jag…och de andra djävularna…
Ja, Herre du min Gud, du allsmäktige, fru Gud, lillpojken Jesus, deras infernaliske osnutne odåga till kusin Djävulen, han som avlat sig själv i otukt med sin egen mormor, och alla helvetets upptänkliga potentater, sumprunkare, kvalster och patrask — hela denna min och Andreas Brändströms gemensamma ålkrälande historia under den gångna året på Thielska Galleriet med alla dessa dementa intriger, maktspel, korrumperade kulturpersonligheter, -byråkrater och häxor i skuggorna flexande sin låååånga blixtrande knivar, Ulf Linde, kulturminster Lena Adelsohn Liljeroth, NUG, vår käre vän Claes Wachtmeister, hans efterträdare Peter Egardt, själve Djävulen i egen låg person och nu senast, av alla ***** människor, Olle mfkn Granath (word up, på min ära — en heder att bli smädad och smutskastad av folk av sådan sort…you foes, my homeboys…zu casa, mi casa…see yo in the steamin’ bowels mfkn smokin’ barrels of Hell, amigo…)…ja du min sockersöte, självgode, insmickrande, skenhelige, sliskdrypande, sillstrypande, tvehövdade, tretungade, fyrkukade, falskmyntande, smygpimpande, icke existerande Gud — säg varför gjorde du mig detta?
En dag skall jag berättade den fulla historien, som amerikanen säger, om allt detta och mer därtill, tro mig — om det så måste bli vrålande i outsägliga plågor schteeeekt över den evigt flammande skärseldens allom uppslukande bål.
Riktigt ännu är den dagen icke kommen. Ni får ge er till tåls en stund. Under tiden råder jag er att inte missa gårdagens eminenta dokumentär NUG — Vandal in motion av Lars Berge och Akay på SVT K-special om den briljante grafittikonstnären där hans gallerist Andreas Brändström, min käre vän och vapenbroder, spelar en huvudroll rännande runt i Berlin medan hans banekvinna allas vår kulturminister Adelsohn-Liljeroth ruvar i bakgrunden.
Nästan smärtsamt att se är inslaget i filmen med Adelsohn-Liljeroths finske kollega som kulturminister — en underbar rock’n’roll-snubbe som i en markering mot Adelsohn-Liljeroths hänger upp ett verk av NUG på väggen i sitt ämbetsrum och inrättar offentiga klotterväggar där seniora grafittikonstnärer på 65+ målar hård abstrakt expressionism med sprayburkarna. Scenerna fick mig att sentimentalt dra mig i åminne en tid då konsten och kreativiteten även i vårt eget land fick vara punkig, flummig, utmanande, sjuk, galen och omstörtande, före det att dagens trivselfascistiska politiskt korrekta byråkrati och medelklassiga konsumism dränkte alltsammans i sitt hav av bedövande tråkighet — alla vill de väl så väl, måste jag anta, men vad fan, jag får liggsår…åhhh…ack ack ack så länge sedan det var…vi får väl gå tillbaka till det ljuva Talet, sjuttiotalet, Sveriges högkonjuktur som vår vän Johan Rabeaus korrekt kallade det välsignade flummiga årtiondet i den trista ”pratshowen” Skavlan som följde på NUG-dokumentären med Andreas. Jamen se filmen nu!
