En svensk gonzo

Inför detta strindbergska jubileumsår så gnälldes det på våra kultursidor över hur otillräckliga regeringens satsningar för att hylla vår nationalförfattare var och så vidare. Det jämfördes bland annat med Norge. Där minsann har man vett att vara stolta över sin Ibsen men här var det den vanliga kulturförmörkelsen, etcetera.

Nå, ingen behövde nu oroa sig för att vi inte skulle få nog av Strindberg under detta nådens år. Vi talar om monumental överdosering. Herre Jesus, karldjäveln är överallt — sida upp och sida ned i tidningar, på alla teatrar, i utställningar, evenemang och så dessa förskräckliga gamla pekoraler på TV. Snälla någon den med Thommy Berggren i rollen som den demoniske Strindberg — kan ingen ta bort denna hemska skolteater…och stackars Bibi Andersson i den andra…hon är inte direkt lyckad…var hon inte bättre skådis än så utan snarare agerande fotomodell..?

I unga år så läste jag mycket Strindberg. Han tillhörde mina viktigaste litterära förebilder. I modern tid så har jag läst tre av hans böcker. Samtliga har varit gruvliga besvikelser. Först var det när jag arbetade med skärgårdskapitlet i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Då läste jag I Havsbandet i hopp om att inspireras av Strindbergs naturskildringar. Det var en omständlig, långsam och tråkig bok och naturskildringarna gjorde mig besviken. I en tidig version av min text så lade jag Strindbergs skildring av hans första möte med skärgården frånTjänstekvinnans son bredvid mina egna skärgårdsskildringar men när min far läste den versionen så sade han att jag var tvungen att ta bort den då det blev pinsamt för Strindbergs del, vilket jag då gjorde av artighet.

För några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar.

Jag tänkte att jag måste ge gubben ytterligare chanser så i vintras tog jag som min privata jubileumshyllning fram Svarta fanor och nu blev jag fly förbannad. Vad i helvete är det han skriver, karlfan? Vilken djävla dynga — ett osammanhängade dravel helt utan någon som helst relevans för vare sig vår eller någon annans tid. Helst ville jag hala fram min flodhästpiska och prygla gubbdjäveln till insikt — med säkerhet ett utsiktslöst projekt. Hans kvinnosyn sedan…nog visste jag att det var illa men det han skriver i Svarta fanor passerar alla som helst gränser och diskvalificerar i min mening hela hans författarskap från all trovärdighet åtminstone i samhällsfrågor.

Tre svåra besvikelser av tre möjliga är alltså resultaten av min samtida Strindbergsläsning. Det är möjligt att jag kommer att ge honom ytterligare chanser. Jag funderar på någon av de förmenta dårböckerna En dåres försvarstaleller Inferno där jag väl ändå måste tro att han visar andra takter Jag har mina misstankar om den där galenskapen och undrar om inte den allvarliga sjukan i själva verket kan ha varit den gamla vanliga narcissismen. Låt oss hoppas att han kan göra comeback som en författare värd respekt, som Zlatan säger, i mitt sinne för om det fortsätter som i de här tre böckerna — då tvingas jag tamigfaen konstatera att det är kejsarens nya kläder hela djävla vägen till banken.