En svensk gonzo

(…författat på nationaldagen med ryckande högerarm som sig bör…)

Jag har från flera håll blivit ombedd att formulera min mening om det ”Nobel Center” som allas vårt avgångna finansborgarråd Sten Nordin skänkte oss som en ovälkommen avskedsgåva efter lång och otrogen tjänst och som nu hans efterträdare med denne evige Roger Mogert (snutnamn.blogspot.se?) i spetsen försöker piska igenom ett kompakt motstånd från stockholmarna.

Hittills har jag avstått då det vid min själ inte har saknats andra företrädare som har kritiserat dessa vansinniga exploateringsplaner från ett antal olika perspektiv. Jag har känt det som att detta hårresande projekt ändå till sist kommer att implodera i ett virtuellt dammoln under sin egen gassprängda tyngd, även om Stockholms Stads politiska ledning i stadsbyggnadsfrågor gång på gång bevisar sig kapabel till obegripliga illdåd.

Kanske fick också dessa planer sin nådastöt då vår skändlige konung i egen låg person i Dagens Nyheter gick ut och kritiserade Nobel Center medan hans äkta maka Silvia, vår drottning, än en gång bevisade sin vadderade världsfrånvändhet genom att föreslå folkomröstning, eller ”referendum” som hon snudd på gripande uttryckte sig, hennes majestät. Konungens inlägg i debatten förmådde slå i svang de mikroskopiska fragment av rojalistiska sentiment som ändå dväljs inom mina mer eller mindre unga och/eller sunda äktsvenska celler. Min vän Ola Andersson följde upp vårt statsöverhuvuds överraskande utspel med en krönika i samma DN där han sakligt konstaterade att Nobelstiftelsen i sin girighet har lyckats med bragden att dra i gyttjan det egna varumärke som nyss tycktes sväva så oantastligt örnlikt i våra patriotiskt flaggsmattrande blågula ögon (då menar jag alltså bildligt — ej att våra ögonvitor skulle ha färgats gula av hepatit).

Så här på Nationaldagen, denna halvhjärtade högtid som våra högerpolitiker har försökt uppgradera, vill jag ändå delge er min åsikt. Naturligtvis är Nobel Center förkastligt, ja absurt.

Tomten på Blasieholmen är den sista obebyggda i ett absolut toppläge i de mest attraktiva delarna längs våra kajer i Stockholms innerstad. Enligt min information så har den tidigare av Stockholms politiska ledning sparats i hopp om att få en FN-institution förlagd hit — en dröm som får anses vara utdöd. Här har vi alltså möjlighet att bygga den moderna märkesbyggnad som Stockholm har saknat under det senaste halvseklet och som skulle kunna ge upphov till en desperat efterlängtad pånyttfödelse av samtida svensk arkitektur och stadsbyggnad, så som har skett i våra grannländer Norge och Danmark exempelvis. Tyvärr är David Chipperfields tunga, banala, volymmaximerade kub med dess vulgära fasad i den tidigare trendmetallen mässing — numera fuskmässing vad jag förstår — långt ifrån den byggnaden.

Framför allt så är innehållet — ett kontors- och kongresscenter — en användning som på inga villkor kan tillåtas på denna plats. Här bör byggas något som kan komma så många stockholmare och andra som möjligt till glädje och som kan bidra med positiv energi till staden.

För mig var det alltid självklart att det var här det nya Moderna Museet skulle ha byggts i slutet av nittiotalet, istället för att följa konventionen och placera museet i anslutning till det tidigare, fast nu olyckligtvis på den branta skuggiga norrsidan av skärgårdsön. Visst är det trevligt med en promenad ut till Skeppsholmen och så vidare, åtminstone de få dagar då råa havsvindar inte blåser, men att få in konsten i staden, så som Moderna Museets grundare Pontus Hultén strävade efter — det hade varit något helt annat och så mycket mer spännande. Tänk er ett modernt museum i en byggnad av låt säga Sydney-operans, Centre Pompidous eller varför inte Oslo-operans radikalitet och kvalitet där mitt emot Kungliga Dramaten. Där hade Stockholm kunnat få en modern arkitektonisk motsvarighet till stadshuset med ett innehåll som hade kunnat tillföra staden stora mängder god urban dynamik.

I jämförelse med denna vision så framstår Nobel Center som hopplöst träigt. Nobelpris, visst, nog är det viktigt för Sverige och så vidare, och så vidare, etcetera, men så tråkigt att jag får liggsår. Jag kunde inte bry mig mindre. Skulle jag offra av min dyrbara tid för att gå på museum för att studera Madame Curies provrör..? Nej, jag har aldrig satt min fot i nuvarande Nobelmuseet och skulle aldrig komma på tanken att besöka det i ny uppboffad skepnad heller. Få stockholmare skulle väl avlägga mer än maximalt ett besök på ett nytt Nobelmuseum..? Ett modernt museum däremot skulle vi besöka vid varje ny utställning. Med en placering som denna så skulle ett modernt museum och kulturcenter också ha kunnat locka helt nya målgrupper som aldrig hittar ut till Skeppsholmen.

När Moderna Museet 2002, bara fyra år efter invigningen, tvingades stänga sin nya byggnad, till följd av en mögelkatastrof orsakad av just av den olyckliga placeringen på Skeppsholmens norrbrant samt därtill en vanlig dos kriminellt byggfusk, så tog jag upp den här frågan med Modernas dåvarande chef, min vän Lars Nittve, och föreslog att han skulle agera för att passa på att flytta museet till Blasieholmen. Jag minns att han såg förvånat på mig och sade att det var ju en intressant tanke men politiskt fullkomligt omöjlig att torgföra. När planerna på Nobel Center offentliggjordes tog jag även upp frågan med Modernas nuvarande chef Daniel Birnbaum, min käre vän, fast tanken om att flytta museet hit nu var överspelad. Inte heller Daniel såg någon möjlighet att väcka frågan om att denna tomt borde tillhöra konsten.

Nu kan man anföra att dessa mina tankar är vad som i den gamla bondepraktikan brukade kallas för att gråta över spilld mjölk — okonstruktivt tjat om något som ändå är ogörligt. Det må så vara men det ger jag fullständigt faen i.

Det har också sagts mig att tomten på Blasieholmen i alla händelser hade varit för liten för Moderna Museet. Detta må vara sanning även om jag inte är så säker. De två hamnmagasinen hade jag för egen del gärna kunnat tänka mig att offra för ett sådant syfte. Hur som helst så står jag fast vid min övertygelse om att denna tomt bakom Nationalmuseum bör tillhöra konsten. Om nu Moderna Museet var en omöjlighet så borde här istället kunna byggas låt säga det nya arkitektur- och designmuseum som har diskuterats så länge tillsammans med en vass paviljong för samtidskonst och tillfälliga utställningar och evenemang som en filial till Moderna Museet. En sådan byggnad skulle kunna sättas i samband med en efterlängtad, mer än väl behövlig tillbyggnad av nyrenoverade Nationalmuseum. Blasieholmen skulle bli konstens ö och en självklar internationell besöksdestination.

En sådan plan skulle förutsätta en beslutsam insats från både Statens och stadens sida. Betydande och långsiktiga investeringar, också för driftkostnad, skulle behöva göras istället för att som nu hoppas på intäkter från kommersiella krafter. Det vore en visionär satsning som skulle gå stick i stäv med allt som vi har upplevt under senare årtionden. Jag är fullständigt övertygad om att den med råge skulle betala sig genom olika slags dynamiska effekter samt vinster för Stockholms och Sveriges internationella image. För att travestera ovan nämnde Pontus Hultén så skulle det rent av vara löjligt billigt för det vi skulle kunna uppnå.