Nej, urk — nu står mig fotbollen långt ned i halsen!
Det är redan länge sedan som min förr glupande aptit på fotboll förbyttes i övermättnad, något jag flera gånger tidigare skrivit om i den här kolumnen. Efter de nu överståndna fyra semifinalerna i Champions League, och i all synnerhet förstås Chelseas två mot Barcelona, har denna dästa känsla övergått i direkt äckel och illamående. Chelseas uppträdande i de båda matcherna tar priset i osportslighet och divighet av alla de tusentals matcher jag sett genom livet och får mig också att än en gång, mer på allvar denna gång, ifrågasätta hela idén bakom denna sport vilken lämnar ett sådant väldigt spelrum för just osportslighet, spelförstörelse, slump och godtycke.
I första semifinalen höll jag räkningen. Bara i andra halvlek låg Didier Drogba på planen och vred sig i plågor sju gånger, varje gång hållande sig för huvudet och grimaserande som om knäleden vore krossad — bara för att minuten senare springa rusher i hundra procent och kasta sin nittiokiloskropp hänsynslöst in i nya situationer, självklart ofta fult, med dobbarna medvetet före. Hans lika hårfagre lagkamrat och landsman Malouda var inte lång efter. Michel Ballack, som jag alltid gillat (jag är ensam om detta i min bekantskapskrets) och som själv är en av de fulaste spelarna i toppfotbollen, låg några minuter före slutsignalen och vred sig också han utanför eget straffområde — men flög upp som en lerduva när spelet inte blåstes av utan Barcelona kom i ett kontringsanfall. Vid varje inkast, varje inspark och så vidare fördröjde Chelsea-spelarna spelet med i snitt låt oss säga trettio-fyrtiofem sekunder. Att de sedan spelade med en rektangel av åtta spelare framför sitt eget straffområde kan väl inte kallas osportsligt, endast spelförstörande och dödligt tråkigt. Vår Lagerbäck lär njuta videobandet som årgångsvin.
Barcelona var inte stort bättre. Med nio minuter kvar att spela, då Barcelona desperat jagade ett mål på sin hemmaplan, blev Eto’o utbytt, vilket inte var en minut för tidigt. Så missnöjd blev han med detta beslut att han gick demonstrativt långsamt över hela planen och därmed själv stal närmare en minut från sitt eget lag. Hade jag varit tränare så hade jag bötfällt honom med maxbelopp och satt upp honom till försäljning samma kväll. Även Barcelona-spelare låg och vred sig till höger och vänster, fast Chelsea var tröttkört och Barcelona hade allt att vinna på ett högre tempo utan spelavbrott.
Gårdagskvällens match var etter värre i alla avseenden, den saken är alldeles avgjord, även om jag den här gången inte orkade hålla räkning på Drogbas alla skamligheter. Fy fan säger jag bara och tack så mycket fröken — nu får det vara bra för min del!
Till att börja med, detta med alla dessa filmningar och allt skådespeleri av spelare som ligger och vrider sig i flera minuter på planen och som sedan är på benen i hundraprocentiga rusher minuten efter: under en över tre decennier lång karriär i min egen sport, basketen, upplevde jag aldrig någonsin något liknande. I en fotbollsmatch som gårdagens ser man det tio-tjugo gånger per halvlek. Min bot mot denna plåga är synnerligen enkel: är det inte frispark eller straff, vilket det nio gånger av tio inte är, ja då är det gult, alternativt rött kort för den filmande spelaren, varje gång, utan undantag. Jag lovar, med en sådan enkel policy skulle filmningarna försvinna omedelbart. Detsamma gäller protesterna — gult kort direkt, så som man i basketen får teknisk foul direkt om ens gnäll går över gränsen.
Idag kvider Chelsea — med förvånande medhåll från många bättre fotbollstyckare, bland annat från Glenn Strömberg som jag annars respekterar — om att domaren bestal dem på segern och att de ”skulle haft” fyra-fem straffar. Vilket djävla skitsnack! Jag såg matchen och alla situationerna i upprepade repriser och jag kan utan minsta tvekan säga att ingen av dem var straff. Det var fyra-fem fula filmningar och en ofrivillig hands. Inte kan man väl som Strömberg heller resonera som att ett lag efter fyra-fem ”straffsituationer” har ”tjänat ihop” till en straff? Det är typiskt sådant fotbollstugg som jag retar mig på. Antingen är det väl straff eller också inte? Den norske domaren gjorde tvärtemot vad mediadrevet påstår en beundransvärt rakryggad insats när han stod emot trycket från alla dessa ouppfostrade damfriserade multimiljonärer och ett rytande Stamford Bridge. Det enda riktigt flagranta feldomslutet under matchen var enligt min mening utvisningen av Barcelona-backen efter ännu en av alla dessa otaliga filmningar, i en situation med bara obetydlig kroppskontakt.
Sedan detta med alla dessa maskningar: rullande klocka börjar kännas för mycket 1800-tal. Visst är det väl charmigt med denna ålderdomliga irrationalitet och så vidare, men är det verkligen rimligt att ett lag som spelar för att behålla ett resultat med ren systematisk osportslighet skall få stjäla en massa tid från ett lag som spelar för att göra mål?
Nej, usch och fy…
Vem vinner finalen? Det skiter jag högaktningsfullt i. Nu ägnar jag istället mitt intresse åt NBA-slutspelet i basket, en modern sport som lämnar så mycket mindre utrymme åt allt det ovan nämnda och där det bästa laget alltid vinner. Här gäller också boxningens gamla fina talesätt att en stor god man alltid slår en mindre lika god man. Jag skulle gärna se en bild på Didier Drogba bredvid Lebron James. Mitt tips går även denna gång, säkert av gammal vana, till Lakers, även om Cleveland har tagit över som favoriter. Denver är ett riktigt spännande lag och en farlig outsider.
—Hey brother I still don’t understand, man. I’m all high off this shit, man. I’m calling my black woman a bitch. I’m calling my people all kinds of shit that they’re not. I’m lost brother, can you help me?
Wu Tang Clan
