Nice going, Little Alex! Gamle Josef applåderar i sin grav!
Så har den då inträtt till sist — den tid då det blivit dags för allas vår Aleksander Wolodarski, The Man, The Myth, The Nintendo Game, att kröna sin karriär på vårt Stadsbyggnadskontor vilkets korridorer han toppridit med all upptänklig brutalitet alltsedan Gustav Vasa och Hedenhös rände runt som finniga målbrottsslynglar i kortbyxor. Under denna ändlöst utdragna epok har den gode Alex som vi vet gjort samma sak med vår Kungliga huvudstad som den kärlekslöse sex- och våldsroboten Rank Xerox gjorde med otaliga oskyldiga skolflickor och annat löst folk i de gamla fina vuxenserietidningarna Pox och Epix, saliga i åminnelse. Tanken går även osökt till en annan Alex, han från litteraturens och filmens värld som brukade roa sig med att tolchocka sin omgivning. Ett är säkert: Stockholm är en helt annan stad den dagen då Aleksander går i pension än den var i den avlägsna dåtid då han begynte sin bana — om den dagen nu någonsin kommer, vill säga. Säkra kan vi inte vara. Kanske har han i likhet med Rank Xerox den andre Alex evigt liv? Kantänka är det inte blod utan flyande proton som svallar i hanses ådror? Vad fan vet jag? Jo, ett till: att Little Alex ensam bär lejonparten av ansvaret för att Stockholm med akuratess har marscherat upp som det arkitektoniska problembarnet framför andra bland de europeiska huvudstäderna på den här historiska sidan av Berlinmurens fall.
Det är nu åtskilliga år sedan jag gav upp hoppet om Stockholms arkitektoniska och stadsplanemässiga framtid och lämnade den offentliga debatten, som det så vackert heter, som jag trodde för gott. I min självupptagna stress varken hinner eller orkar jag ens längre följa denna debatt, om någon sådan nu hade förelegat. Jag måste också ha starka blodkärl i huvudet. Annars hade jag med garanti fått en stroke härom dagen då min vördade vän SoB uppmärksammade mig på artiklar och bilder i tidningarna om och på Wolodarskis planer för Norra stationsområdet — planer som man uppenbarligen på fullt allvar har för avsikt att ”klubba” redan den kommande veckan. Jiihaaa!!!! Jiiiiiifuckinhaaaaaaaaaaa!!!!!!! Ye freakin´ Jesus Freak ravin´ hillbilly goathead frog shaggin´pork eatin’ ass lickin´ lunatic Gods!!!!, för att travestera salig Hunter S Thompson med en dos av Wu-Tang Clan. Här hade jag i min slöa enfald inbillat mig att Little Alex ändå någonstans var inne på sin ritt ut mot solnedgången och skulle nöja sig med de skövlingar han lämnar efter sig i form av Södra station, S:t Eriksområdet, Starrbäcksängen, Kungsträdgården med flera stadsplanemässiga och arkitektoniska Titanic-haverier, men nej, ack nej, alls icke, motsatsen råder — allt detta framstår nu som oskyldiga förpostfäktningar i jämförelse med detta megalomaniska postmodernistiska törnekrona i Stockholms nordliga industriella utmarker med vilken Little Alex avser kröna sin tidsålder.
Just idag mår jag dock bra. Jag känner mig välvillig och allmänt jovialisk till mods, nära nog som om vore jag aktör i en pilsnerfilm från fyrtiotalet, Michael Nyquist stylee. Inte har jag obegränsat med tid heller denna lördag, lika litet som jag haft någon annan dag under senare månader. Därför skall jag vara både snäll och kortfattad i mitt omdöme om Little Alex. Låt oss stanna vid att konstatera att gossen har starka, ja brutala stalinistiska böjelser, med en obotlig fetish för halvmånar och framför allt ”axlar” kantade av torn. Hans smak är ej heller den bästa, motsatsen råder.
I övrigt lämnar jag er med en oöverträffbar kort och saklig analys av Aleksander Wolodarskis övergrepp vid S:t Eriksområdet av min vördade vän Mikael Askergren, vår tids arkitektoniska geni, av en samtida kollega rent av kallad en Michelangelo, en professionell analytiker som givetvis kan detta ämne så oändligt mycket bättre än en lekman som Eder Ödmjuke. Även två av de tre bilder jag bifogar till detta inlägg härrör från dennes digitala textarkiv, den ena fotograferad av honom själv. Read it and weep, ye´ poor ol’ Neandertals!
Dock har jag långt ifrån sagt mitt sista ord i detta ämne. Nej, Mikael Askergren har övertygad mig om att jag i denna fråga måste göra ett undantag från mitt beslut att inte längre delta i debatten eller skriva i tidningar. Vi ses igen alltså, viddy well, Little Alex, viddy well. Litet mer vatten måste bara rinna under broarna först. Tills dess — gutår!
”I should have killed you long time ago”
-Hunter S Thompson
PS. Knappt har jag ”postat” detta inlägg, som det heter på nysvenska, förrän jag får den fjärde bild jag nu lägger upp mig tillsänd av min käre gamle vän Mauro. Som sagt, jag måste ha starka blodkärl i huvudet. Stockholm, Stockholm, stad i världen…vilka äro de varelser som vilja göra dig detta? Äro de månne sprungna ur de norrländska skogarna? Inte kan de vara homo sapiens, det håller jag för uteslutet. Bifogar Mauros meddelande som bildtext. Det här är inte roligt längre. Godnatt, jord. DS.
