En svensk gonzo

I veckan som gick klubbades de då, alla vi stockholmares infernaliske plågoande Aleksander Wolodarskis vanvettiga planer för Norra stationsområdet och ”manifestationen” med de mastodondiska Stalinkrokanerna Tors Torn, hanses eget groteska gravmonument. Vänner och bekanta är bestörta då de inte i sina vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig att dessa galenskaper skulle ”gå igenom”. Jag som känner Stockholms samtida byggnadspolitik, om man nu kan kalla den så, hyste aldrig några tvivel.

Som jag tidigare utlovat så kommer jag att återvända till denne totalitäre tolchockare, både i den här kolumnen och annorstädes, widdy well Little Alex, widdy well…

Dock inte denna kväll. Denna första vårkväll vill jag ägna mig åt angenämare ting, nämligen ljuva minnen. Jag hänger därför upp ett drypande, rykande internt köttstycke till mina kära gamla vänner i BB, Brittons Brigad, denna kolumns lilla men ack så hårda kärntrupp, sprungna ur den innersta diamanthårda kärnan av Stockholms innerstads innersta basketkretsar, i form av en handfull bilder från höjdpunkten av min egen över tre decennier utdragna karriär som basketspelare. De första fyra av dessa bilder kom mig tillskickade för några månader sedan av min gamle käre broder och lagkamrat Danne ”Dana-Tranan” Perrin, han som flyger så lekande ledigt högt och skönt på den första av dessa bilder — en av de mest gudabenådade atleter jag någonsin har haft äran att dela en basketplan med, begåvad med en svart mans vristspänst och det mest naturliga halvdistansskott jag över huvud taget skådat (jag var själv den ende som kunde stoppa hans spin-around, då jag visste exakt där detta blixtsnabba giftiga skott, säkert med 80 procents säkerhet, minst, skulle komma). Dessa bilder är alla från vår allra bästa säsong, tillika min första av sju eller åtta i A-laget. Den säsongen gick vi hela vägen fram till en direkt avgörande match i kvalet till Elitserien men förlorade med fem bittra poäng mot det satans Blackeberg — som vi krossat hemma i första mötet — en förbannad vårsöndag i den sprängfyllda Vällingbyhallen. Fast vi som alltid hade ett alltför kort lag var vi riktigt, riktigt bra och vassa det året, anförda som vi var av vår fantastiske amerikan Joe Allen — så stark han var, så tuff! — med mig själv, det måste sägas om än blygsamhet är en dygd, som en 18-årig alldeles förbaskat oblyg och nog så tuff rookie, med en framgångsrik, för att inte säga succébetonad high school-säsong innanför västen.

Den andra omgången bilder rotade jag fram i en skolåda nere i katakomberna i vårt gamla högkvarter Rosenbusken på Rosengatan bakom Sveavägen i Stockholms City, efter tips av min gamle lagkamrat Svante, även känd som ”Benson”, även ökänd som ”Tjuren från Coma Saloon”, ordförande numera i vår gamla klubb — hatten av, Stor-Svante! Den första av dessa bilder tror jag är från säsongen efter, då jag själv var frånvarande och spelade divisionen under på Gotland under militärtjänstgöringen. De övriga är från några säsonger senare, då vi var på viss nedgång, men fortfarande låg i toppen av serien, dock utan någon riktig vittring på Elitserien längre.

Jag kan ärligen säga att det enda — verkligen det enda! — jag över huvud taget saknar från min ungdom är höjdpunkterna från basketplanen, främst säsongen 1980-81 i Charter Oak High School, Los Angeles, och 1981-82 i KFUM Central, Stockholm, den sistnämnda varifrån bilderna här intill alltså är hämtade (tyvärr har jag inga från USA). Jag säger som Victor Sjöström i Smultronstället: ”visst kan det hända att man blir sentimental…”

Nåväl, förutom jag själv, min älskade lillebroder Tom, även känd som ”Lam”, och ”Dana-Tranan” så är även ytterligare en BB-medlem med i den andra omgången bilder, nämligen BH. Du går alltså utom tävlan, din gamle Jeopardy-tabellbitare. Jag utmanar er andra neanderthalare att försöka pricka in samtliga gossar på den allra sista av dessa bilder, den där BH är med, von links, som tysken säger, alltså från vänster. Vem klarar det? Vilken hall det är utgår jag från att ni alla genast kan avgöra.