En svensk gonzo

Min text om de planerade rivningarna på Stureplan i SvD 20 november, den som undertecknades av Klas Östergren, Stellan Skarsgård, Karin Mamma Andersson, Lena Endre, Pernilla August med flera kulturpersonligheter, har sannerligen väckt en intensiv debatt. För publiceringen tvingades vi korta den ursprungliga texten till hälften. Här är på begäran den längre originaltexten för er som är intresserade.

Dags för rivningsraseri av modell gamla Klara på Stureplan?

Nu står sista striden om flygelbyggnaden bakom biograf Astoria på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. En upprörd opinion frågar sig vad kulturskydd är värt då fastighetsägaren för att ”effektivisera” sin verksamhet, det vill säga i hopp om att maximera vinst och fastighetsvärde, har fått tillstånd att riva en byggnad från 1874, ett av endast ett tjugotal hus från 1870-talet som finns bevarade på Östermalm och en oomtvistat värdefull del av det riksintresse som Stockholms stenstad från 1800-talet utgör. Detta för att uppföra en ny ”mer ekonomisk” ny byggnad i dess ställe.

Den planerade rivningen är ännu ett utslag av en djupt oroande trend där en lång rad mer eller mindre värdefulla äldre byggnader i överhettade Stockholms City av Stockholms stad säljs ut till fastighetsägare för rivning och hårdhänt exploatering. SvD har skrivit om denna växande skandal i en serie demaskerande, skrämmande artiklar. Eviga värden och lagstiftat kulturskydd offras till förmån för påstådda ekonomiska vinster enligt diffusa bedömningsgrunder. Historiska, kulturella och estetiska hänsyn värderas av våra beslutsfattare med påfallande konsekvens lägre än omsorg om fastighetsägarnas och andra intressenters omedelbara finansiella intressen. Vi kan utan överdrift tala om en samtida motsvarighet till sextiotalets ”Cityreglering” som tillåts fortgå, tidigare i det tysta, numera i allt bittrare strid mot en växande opinion.

Rivningen av Astoria-flygeln framstår som en förpostfäktning jämfört med de ultraradikala exploateringsplanerna för grannkvarteret i nordväst, det som inramas av Stureplan, Birger Jarlsgatan, Grev Turegatan och Humlegårdsgatan. Här vill fastighetsägaren Abu Dhabi Investment Authority (ADIA), i samverkan med Vasakronan som mindre intressent, med Stadsbyggnadskontorets goda minne, genomföra den största rivningen i Stockholms innerstad sedan skövlingen av Klarakvarteren på femtio- och sextiotalen. I det ”reviderade” förslaget, som utformats efter remissinstansernas synpunkter, föreslås 50,000 kvadratmeter (den ursprungliga planen var 76,000!) av den nuvarande, utmärkt fungerande bebyggelsen att rivas, varav en avsevärd del i byggnader som är kulturklassade i de gula och gröna kategorierna. Det är större delen av ett helt stadskvarter på Stockholms mest centrala plats, med en volym motsvarande tre hötorgsskrapor. Bara att frakta bort de enorma schaktmassorna kommer att kräva transporter nonstop under dygnets alla tillåtna timmar i tre års tid.

Detta väldiga ingrepp vill ADIA genomföra för att, som man själv beskriver det, ”effektivisera” fastigheterna och skapa bättre rörelse i inomhusgallerian (Sturegallerian). Inte minst handlar det om att få upp T-banans ingångar i själva gallerian.

Det finns intressanta tankar i dessa planer. De nuvarande näringsidkarna är positiva till en utveckling av kvarteret. Såväl tunnelbaneingången som bättre cirkulationen inne i Sturegallerian och allt annat väsentligt i förslaget går dock att uppnå utan större rivningar. Det enda som eventuellt behöver rivas är parkeringshuset på Grev Turegatan. I ett motförslag har näringsidkarna visat hur en sådan mer varsam ombyggnad och utveckling skulle kunna genomföras till en bråkdel av kostnaderna och, inte minst, med en byggtid på bara något eller ett par år istället för sju, den tid som fastighetsägarna själva anger som realistisk för verkställandet av sin plan. Som vi vet av erfarenhet från byggprojekt av den här omfattningen så blir byggtiden med största sannolikhet flera år längre. Fastighetsägarnas representanter har inte bemödat sig om att påvisa vad som skulle göra dessa mer modesta idéer mindre ”ekonomiska” — eller ens att med ett ord kommentera motförslaget.

Som alla förstår så kommer en byggtid vid Stureplan på närmare ett årtionde att få katastrofala konsekvenser för de näringsidkare som driver sina verksamheter i kvarteret. Själva värnar vi särskilt om tre klassiska stockholmska mötesplatser —restaurang Sturehof, Hedengrens bokhandel, båda grundade 1897 på denna plats, samt Sturebadet, grundat redan 1885. Sturehof och Hedengrens är så mycket mer än en restaurang och en bokhandel. De är ovärderliga kulturella mötesplatser för litteratur, konst, musik och evenemang av olika slag. Här pågår ett ständigt intellektuellt och kreativt samtal. Sturebadet är en av Stockholms klenoder. Här är själva bassängen visserligen k-märkt och måste återställas i ursprungligt skick, hur det nu skall gå till. Allt förutom just bassängen planeras att rivas.

Fastighetsägarens representanter påstår att dessa verksamheter på något sätt skulle kunna fortsätta att bedrivas även under den långa rivnings- och byggperiod som planeras. Hur är svårt att förstå. Hur driva en restaurang, en bokhandel, ett bad med spa och relaxavdelning och andra verksamheter i vad som under närmare ett decennium kommer att vara en ny Riksgrop? Samtliga lokaler är ju planerade för rivning, till stor del eller i sin helhet. Vi måste räkna med att risken är överhängande för att dessa och många andra verksamheter helt enkelt försvinner. Vad är värdet av en sådan förlust? Det går inte att mäta.

Vilken är då vinsten? Vi kan inte se någon som helst sådan för någon annan än för fastighetsägarna, om ens för dem. Abu Dhabi Investment Authority beskriver själva sin affärsidé i ett hundraårigt perspektiv. Avkastning från globala fastighetsinvesteringar är tänkta att ersätta de från oljan när de tillgångarna sinar. Om dessa planer kan resultera i en sådan avkastning om hundra år vet ingen någonting om. Däremot står det utom allt tvivel att konsekvenserna för oss stockholmare skulle bli förödande under överskådlig tid.

Fastighetsägarnas motiv för dessa vanvettiga rivningsplaner blev emellertid betydligt lättare att förstå efter att ha läst Elisabet Anderssons chockerande artikel i SvD 25 oktober om hur staden efter ett prejudikataktivt uppmuntrar rivning av äldre bebyggelse, eller ”extraordinära åtgärder” som det kallas på byråkratprosa, genom gigantiska skatterabatter. Fastighetsägare som renoverar och bygger om istället för att riva får däremot ingen rabatt. Ursäkta klyschan men man undrar om man har förflyttats till en skildring av Kafka.

Ett annat skäl som anges som motivering för de drastiska planerna är att ”skapa en bättre balans mellan dygnets aktiviteter”. Verkligen? Inget annat kvarter i Sverige lever som detta från tidig morgon till sen natt, 365 dagar om året. Här arbetas, umgås, festas, förhandlas, skapas, äts, dricks och shoppas i en intensivt levande, helt unik och ovärderlig helhet. För att uppleva motsatsen behöver vi bara röra oss några hundra meter till kvarteren kring Norrlandsgatan, Hamngatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan där nybyggnationer av det föreslagna slaget har genomförts och där kvarteren är döda efter 19.00.

De planer som har presenterats av ADIA är inte bara brutalt okänsliga för kulturella, historiska och estetiska värden. De är, vad kanske ännu värre är, ur led med vår tid. Att riva sådant som är fullt fungerande för att bygga nytt kan aldrig bli annat än Ebberöds bank — miljömässigt, kulturellt och ekonomiskt. Internationella exempel på katastrofala exploateringar av motsvarande slag finns i överflöd. Åter behöver vi dock bara gå över gatan för att göra en jämförelse, fast nu med ett strålande exempel på hur utveckling och exploatering kan ske på historiens villkor. I de kvarter som kallas Biblioteksstaden, mellan Norrlandsgatan och Birger Jarlsgatan, hade fastighetsägarna tidigare en strategi där de ville bli av med mindre aktörer som restauranger, kaféer och fristående butiker för att istället satsa allt på etableringar av stora internationella varumärken och kedjor.

Det var först när man i klarsyn för omkring femton år sedan övergav denna omoderna strategi för att istället eftersträva en mer blandad verksamhet, och började underlätta för restauranger, kaféer och enskilda näringsidkare istället för att försvåra tillvaron för dessa, som utvecklingen verkligen tog fart. En varsam exploatering och förädling med respekt för historiska och estetiska värden och omsorg om mångfald har gjort Biblioteksstaden till Sveriges i särklass mest eftertraktade område för affärsetableringar, där prestigefulla internationella varumärken och andra aktörer bjuder över varandra för att betala Sveriges högsta affärshyror. Sanningen är nämligen att butiker och andra verksamheter i första hand väljer lokaler i den gamla stenstaden, inte i nybyggda fastigheter. Det gäller i Stockholm likväl som i städer som London, Paris, New York, Köpenhamn med flera. Det finns en anledning varför ”utveckling” av det slag som föreslås vid Stureplan inte har vidtagits exempelvis vid New Bond Street i London, Rue Saint-Honoré i Paris eller Via Monte Napoleone i Milano, för att nämna några exempel.

Att Abu Dhabi Investment Authority inte ser detta perspektiv är en sak. Om Stockholms stad är beredda att gå dem till mötes genom att tillåta den mest omfattande rivningen i Stockholms innerstad sedan gamla Klara, vid Stockholms Citys mest centrala och komplexa plats — då är det däremot ingenting annat än skandal. Det är ytterst stötande att stadens politiska ledning ens överväger att bevilja tillstånd för detta rivningsraseri i ett av Stockholms gamla stenstads mest värdefulla och känsliga kvarter Har historien inte lär oss någonting? Om detta får ske så lär denna historia döma de ansvariga lika hårt som den har gjort med de makthavare som låg bakom skövlingen av Klara.

Claes Britton (vid pennan)

Karin Mamma Andersson

Pernilla August

Lena Endre

Eva af Geijerstam

Peter Kihlgård

Jockum Nordström

Michael Nyqvist

Johan Petterson

Stellan Skarsgård

Martin Wikström

Klas Östergren