Trenne tiotal timmar i veka livet av Milano
Så tog jag mig då åter, som ni säkert noterat, en utdragen paus, så som vi människor emellanåt gör här i detta jordelivet, av skäl som voro såväl åtskilliga som väsenskilda, så som de gärna plägar vara.
Jag återuppstår här med en serie lågkvalitativa, bristfälligt nykteristiska mobila vimmelbilder från vårt besök i Milano i förra veckan, denna stad vilken jag besökt oftare än någon annan under de senaste aderton åren, rakt under rullande möbelmässa. Det var förstås vår älskade vän Joel Berg, den store art directorn och min gamle Engelbrektsbroder, flera gånger förr omskriven i den här kolumnen, som fått oss att företa denna blott drygt dygnslånga utflykt, för att förgylla lanseringsfesten för hans byrå Studio Berg, vilken han nyligen flyttat från Treviso till Milano och öppnat i nya spatiösa lokaler. Joel vore nu inte Joel och hans sambo (urk, vilket vämjeligt ord…) Kajsa inte Kajsa om de inte sett till att göra denna fest till något betydligt större genom att visa ”objekt” av trenne andra gemensamma vänner, inga mindre än Marc Newson och James Irvine, designstjärnorna, och Carsten Höller, den store konstnären.
Det blev, som så ofta förut, tre tiotal höggradigt intensiva timmar i hjärtat av den lombardiska design- och modemetropolen. Förutom Joels cocktail hann vi bland annat med tvenne tjocka trerättersluncher, kompletta med grappa och limonchello, ett besök på det hedervärda svenska evenemanget ”Swedish Love Stories” (om vilket jag ingenting säger så har jag ingenting sagt, som det gamla motbjudande lutheranska uttrycket lyder), Bar Basso, mer eller mindre intressanta och givande samtal med flera tjog karaktärer ur den svenska designeliten och däremellan generösa mängder glas skummande spumante. Ändå lämnade jag tidigt designeliten åt dess öde denna afton tillsammans med min gamle hemmapojke Anders Lindholm, halvitalienaren som är fastborrad i Milano sedan väl snart ett kvartssekel, till en libanesisk sylta längre ned på gatan där vi satt under flera småtimmar och tillsammans med fem uppbragta nordafrikaner försökte omvända en ensam övertygad fascist, denna italienska åkomma, Anders oförtrutet orerande på klingande italienska, jag själv sufflerande på svenska i en roll som någon slags tillbakadragen ideologisk strateg — resans höjdpunkt. Tror ni inte att vi lyckades i vårt stråt till sist dessutom! Den aggressive fascisten lämnade syltan vid fyratiden på morgonen efter att ha skakat hand med oss alla, mild och lugn, med avslutningskommentaren att han i grund och botten var kommunist. I fkn love it! Utmärkelsen Veckans Bragd-Birger gick också till Eder Ödmjuke, efter att jag bett två certifierade unga gaturånare från ett östligt grannland att visa mig vägen på kartan där vi kom stegande fullt guldringat cocktailriggade, vår vän Tomas Asplund också för säkerhets skull med en rejäl kostymkasse från Prada i näven, i en illa upplyst återvändsgränd vid en järnvägsräls på väg till Joel — ett område ökänt för sin farlighet fick vi höra senare. Deras hemmagjorda fängelsetatueringar glimmade imponerande på händerna när de förvirrade fingrade min karta innan de fann sig och började fråga om det obligatoriska ”cigarrro”. Vi får vara tacksamma för att det gamla talesättet att rånare drar sig för att råna rånare än en gång besannades…
Jag lägger även med ett par lika undermåliga bilder från vår käre gamle vän Thomas Sandells vernissage på galleri Brännström några dagar före vår Milano-resa, med de glasobjekt han under ett par års tid producerat hos italienska Murano. Gutår!
