28 mars, 2013

Visst kan det hända att man blir sentimental…

…javisst, det var så han talade, den åldrade, numera sedan bra så länge salige Victor Sjöström då han blickade tillbaka mot sin ungdoms minnen i Ingmar Bergmans ”Smultronstället”, i den enda scen jag minns från filmen (har jag ens sett den i sin helhet..?). Jovisst, nog fanns den gamla sentimentaliteten som väntat där bland de mest framträdande och påträngande av de känslor som oväntat sent, bara några dagar före den stora dagen, grumlade upp inom mig då jag från bergskammen blickade tillbaka mot mitt eget förlupna liv.

Yes baby, för snart kvartalet sedan var det, återigen som väntat, dags även för Eder Ödmjuke att passera krönet av min levnads bana, närmast flygande likt radikalskidåkaren över sin puckel; mycken tid för grubblerier fanns där ej men visst dröjer sig en högtidlig, med rikliga mått vemod och allvar tryfferad känsla kvar som alls ej kan liknas vid den akuta trettioårskrisens sturm und drang eller den nog så tunga fyrtioårskrisens ångestridna grubblerier. Det går inte att komma ifrån att den femtionde födelsedagen skiljer sig från alla de tidigare ställd i livets perspektiv. Mitt eget firande höll jag som sig bör vid Indiens strand men mitt privata högtidliga tillfälle till ära vill jag bjuda er läsare av denna kolumn några högst just privata bilder från den mer eller mindre spontana uppvaktning av min utvidgade familj som bestods mig av min älskade hustru Christina. Den begåvade amatörfotografen är förstås min käre gamle vän och broder Mauro Scocco.

Framför allt så kan jag inte undanhålla er det i mitt tycke briljanta, så kärleksfulla tal som min älskade ende köttslige lillebror och tillika mer än tjugoårige  lagkamrat (Min backdoorpassning till honom satt i ryggmärgen och kostade våra motståndare otaliga poäng. Själv lade jag skorna på hyllan, som klyschan lyder, för kanske åtta år sedan men den lille djäveln vägrar ge sig utan lirar fortfarande på hög nivå!) Tom hade skickat från sin tillfälliga boplats i Florida och som dessvärre ej blev uppläst under högtiden — en fadäs för vilken jag, fast det bär mig emot, måste lasta min älskade fader som dessutom, det måste jag misstänka, var ofin nog att låna några av dess formuleringar till sitt eget tal…nåväl, allt är förlåtet och udda är med råge jämnt. I detta tal uppfyllde broder Tom, även känd som Lam, alias Professor Kalkyl, vördad, ja genial professor i matematisk statistik som han är, också den önskan som jag, min sjuke djävel, hade ställt till honom inför min femtioårsdag, efter en ingivelse som givetvis hade uppenbarat sig inför mig under en av dessa långa golgatavandringsliknande promenader en av dessa välsignat solextatiska dagar på denna Indiens mäktiga magiska strand där alla dessa exemplar av vårt gamla folkkära släkte homo sapiens rex som alltid passerade inför mina ögon i en ändlös parad, året före. Håll till godo — och förlåt mig en dos av självförhärligande genom tredje person…skål på dig John, för att citera ännu en odödlig replik ur vår svenska filmhistoria! (Nå, vilken film är det nu då..? Rätt gissning vinner sinnesfrid…)

Min käre bror Tom Brittons tal:

Käre broder

Det känns tungt att vara borta på 50-årsdagen till den närmaste personen
jag har som jag träffat hela mitt liv och och kommer träffa resten av mitt
liv! Orsaken till min frånvaro är att jag temporärt flyttat till USA för
endast 8 dagar sedan vilket tyvärr inte kunde senareläggas.

Vad kan jag säga om dig? Vi är både väldigt lika och olika! Nedan en kort
allvarlig resumé (humor är oväsentligt i liknande tal tycker jag).

Jag har genom åren beskyllt dig för att vara lite av en lyxlirare. Detta
stämmer inte vet jag nu sedan jag flyttat till samma port som dig och vet
mer hur dina dagar ser ut: du är en hårt jobbande yrkesarbetare som trivs
bäst med att vara hemma och jobba, gymma och laga nyttig mat iklädd en
trasig t-tröja och mysbyxor. Den vällagade middagen inmundigas helst
framför ett bra sportprogram (ingen jävla innebandy!) i tv-soffan.

I ditt jobb som författare, och som funnits i dig redan sen barnsben, vill
du då och då besöka livets lite mörkare sidor och undersöka dem. Detta gör
att vi nära, och jag tror även du själv ibland, kan bli lite rädda för
dig. Jag har med tiden lärt mig leva med och även uppskatta denna sida hos
dig. Jag vill här även framhålla en stor eloge till Christina som ju ser
dessa sidor mest och som alltid stöttar Dig till 100%! Vilkan klippa!
Claes, här min enda pekpinne: glöm inte att uppskatta Christina för detta
och att även stötta henne! Jag tror dock att du gör det.

En sak jag försöker lära mig från dig är att ta livet på allvar. Inte bara
följa strömmen, att inte alltid hålla sig inom ramen (eller som du säger:
att inte alltid vara långt, långt innanför ramen bara för sakens skull som
99% av befolkningen), att inte vara en nicke-docka, att inte bara snacka
”small-talk” och att verkligen stå upp för sina tankar. För detta krävs
ett stort mod – detta har Du verkligen.

Det har varit en stor glädja att vara din bror genom livet. Jag kan lova
dig att jag fått vara med om mer äventyrligt tack vare dig än vad Du fått
uppleva tack vare mig. För att nämna några spännande minnen (i kronologisk
ordning):

– att med Love (du är väl där?) följa med på allsköns hyss på Dalarö

– att i barndomen klättra GENOM torrdasset på Tomta (jag kommer inte ihåg
”varför” vi skulle göra detta – gör du)?

– att på Vällingbybadet (tillsammans med bröderna P som jag hoppas finns
på plats) som FYRA 15-åringar blivit uppskrämda av EN tio-åring att hans
brorsor skulle ge oss stryk så att vi klämde oss ut genom
20-centimetersfönstret i omklädningsrummet

– att (även det med bröderna P) sitta på Kungliga Operan lyssnandes till
Verdis requiem som de helt säkert enda bland åhörarna som just innan rökt
cigaretter garanterat utan tobak

– att spela basket på Dalarö med gossar för vilka 1000 kr är som 1 kr för mig

– att se nba-finalen kl 4 på morgonen hemma hos en levnadskonstnär på söder

Jag hoppas vi fortsätter att bo nära varandra länge än och att vi får, om
inte 50 så i alla fall 40 ytterligare fina år tillsammans!

Så till den matematiska uppgift du har bett mig lösa.

För övriga kan jag informera om hur den löd: ”Nu när jag är 50 år, hur
stor andel av dem jag träffat genom livet lever fortfarande?”

Den som läser upp detta tal har fr.o.m. nu friheten att korta ned mitt
svar efter eget tycke beroende på intresse bland åhörarna. Claes kan ju
läsa svaret i morgon mer noggrannt. Övriga som är intresserade kan också
få svaret per mail från Claes.

Först vill jag säga att uppgiften är lysande för att illustrera vad
matematik kan användas till OCH för att visa hur man arbetar när man löser
verkliga problem med matematik!

Huvudregeln är: FÖRENKLA PROBLEMET. Att veta vad man kan förenkla (och vad
man inte kan förenkla!) för att svaret på det förenklade problemet ska
ligga nära svaret på det ursprungliga problemet, är den hantverkskunskap man
tränar upp sig som matematisk modellerare.

Jag besvarar alltså först svaret under följande 4 antaganden:

1. Alla människor lever exakt 80 år

2. Man träffar lika många människor i olika åldrar av ens liv

3. De man träffar är, åldersmässigt, ett slumpmässigt urval bland
befolkningen.

4. Befolkningens storlek förändras inte över tiden (dvs det finns ungefär
lika många invånare nu som för 50 år sedan).

Under dessa förutsättningar är andelen nu levande, bland dem man som
50-åring träffat under sitt liv, lika med 68.75% (alltså ungefär 2
tredjedelar är fortfarande i livet). Klart större än man kanske först
skulle tro!

Hur påverkar våra 4 förenklingar då svaret?

1. Om vi i stället tänker oss att livslängden varierar så att somliga
lever längre och andra kortare kommer det förstås påverka svaret. Exakt
hur det påverkar beror på exakt hur livslängdsfördelningen ser ut.
Jag är som forskare inte tillräckligt nära verkligheten för att ha tagit
reda på den fördelning exakt utan jag har testat med en viss slumpmässig
livslängdsfördelning och fann då att svaret skulle ändrats från 69% till
74%, alltså en ännu större andel fortfarande levande!

2. Detta antagande tror jag inte är helt orimligt. Självklart är det så
att om Claes träffade väldigt många människor som liten men knappt några
nu skulle 68% ändras till något mindre, och omvänt om Claes träffat väldigt
mycket folk på senare år jämfört med tidigare.

3. Detta antagande är förstås en grov förenkling. Sanningen är snarare att
man träffar fler folk i samma ålder som en själv. Dvs som liten träffar
man mest andra barn och som 49-åring träffar man mest vuxna (Claes är dock
väldigt uppskattad av Nils och Alice också!). Ett sådant socialt beteende
(som de flesta av oss har) tenderar även det att ÖKA andelen nu levande
bland dem man träffat i livet: det är ju de gamla man träffade som liten
som nu är döda.

4. Detta antagande duger approximativt. Befolkningen har ju förvisso växt
lite, men främst tack vare invandring. Lite förenklat kan man säga att även
detta skulle ÖKA procenten nu levande bland dem man träffat.

Mitt svar på den ursprungliga frågan blir därför att jag tror att mellan
67-80% av dem du träffat genom livet fortfarande lever!

Mission completed!

Din bror Tom

Joel och Thomas i lyssnartagen
Äta äta äta...min käre gamle vän och antropolgiske assistent Tomas Almgren, född Siawash Horsiar
Christina håller tal! Från vänster min tjur, min kära lillasyster Asabea, min guddotter Vera Perrin, min kusinfru Annika, min kusinsyster Linda Jacobsson och gudfarshustru Eva Malmborg
Den borne talaren: min käre fader Sven lägger ut texten
Take it away boyz — Frederik Lieberath och Pontus Djanaieff
Fadern utbringar skålen
Min utvidgade familj. I fonden mina Kampementsgatanbröder Caj och Dan Perrin med guddotter Vera
Eder ödmjuke med min älskade gudfar Mats Malmborg
Magnus Fredriksson, min älskade syster Sussie Lidbeck, Joel Berg, Consiglieri Martin Lundquist, Thomas Sandell, Camilla Modin Djanaieff med flera
Sweet sisters: Maria Virgin, Pia Wallén, Kajsa Leander, Sussie Lidbeck och Camilla Modin Djanaieff. Foto Christina Sollenberg Britton