En svensk gonzo

Min text om de planerade rivningarna på Stureplan i SvD 20 november, den som undertecknades av Klas Östergren, Stellan Skarsgård, Karin Mamma Andersson, Lena Endre, Pernilla August med flera kulturpersonligheter, har sannerligen väckt en intensiv debatt. För publiceringen tvingades vi korta den ursprungliga texten till hälften. Här är på begäran den längre originaltexten för er som är intresserade.

Dags för rivningsraseri av modell gamla Klara på Stureplan?

Nu står sista striden om flygelbyggnaden bakom biograf Astoria på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. En upprörd opinion frågar sig vad kulturskydd är värt då fastighetsägaren för att ”effektivisera” sin verksamhet, det vill säga i hopp om att maximera vinst och fastighetsvärde, har fått tillstånd att riva en byggnad från 1874, ett av endast ett tjugotal hus från 1870-talet som finns bevarade på Östermalm och en oomtvistat värdefull del av det riksintresse som Stockholms stenstad från 1800-talet utgör. Detta för att uppföra en ny ”mer ekonomisk” ny byggnad i dess ställe.

Den planerade rivningen är ännu ett utslag av en djupt oroande trend där en lång rad mer eller mindre värdefulla äldre byggnader i överhettade Stockholms City av Stockholms stad säljs ut till fastighetsägare för rivning och hårdhänt exploatering. SvD har skrivit om denna växande skandal i en serie demaskerande, skrämmande artiklar. Eviga värden och lagstiftat kulturskydd offras till förmån för påstådda ekonomiska vinster enligt diffusa bedömningsgrunder. Historiska, kulturella och estetiska hänsyn värderas av våra beslutsfattare med påfallande konsekvens lägre än omsorg om fastighetsägarnas och andra intressenters omedelbara finansiella intressen. Vi kan utan överdrift tala om en samtida motsvarighet till sextiotalets ”Cityreglering” som tillåts fortgå, tidigare i det tysta, numera i allt bittrare strid mot en växande opinion.

Rivningen av Astoria-flygeln framstår som en förpostfäktning jämfört med de ultraradikala exploateringsplanerna för grannkvarteret i nordväst, det som inramas av Stureplan, Birger Jarlsgatan, Grev Turegatan och Humlegårdsgatan. Här vill fastighetsägaren Abu Dhabi Investment Authority (ADIA), i samverkan med Vasakronan som mindre intressent, med Stadsbyggnadskontorets goda minne, genomföra den största rivningen i Stockholms innerstad sedan skövlingen av Klarakvarteren på femtio- och sextiotalen. I det ”reviderade” förslaget, som utformats efter remissinstansernas synpunkter, föreslås 50,000 kvadratmeter (den ursprungliga planen var 76,000!) av den nuvarande, utmärkt fungerande bebyggelsen att rivas, varav en avsevärd del i byggnader som är kulturklassade i de gula och gröna kategorierna. Det är större delen av ett helt stadskvarter på Stockholms mest centrala plats, med en volym motsvarande tre hötorgsskrapor. Bara att frakta bort de enorma schaktmassorna kommer att kräva transporter nonstop under dygnets alla tillåtna timmar i tre års tid.

Detta väldiga ingrepp vill ADIA genomföra för att, som man själv beskriver det, ”effektivisera” fastigheterna och skapa bättre rörelse i inomhusgallerian (Sturegallerian). Inte minst handlar det om att få upp T-banans ingångar i själva gallerian.

Det finns intressanta tankar i dessa planer. De nuvarande näringsidkarna är positiva till en utveckling av kvarteret. Såväl tunnelbaneingången som bättre cirkulationen inne i Sturegallerian och allt annat väsentligt i förslaget går dock att uppnå utan större rivningar. Det enda som eventuellt behöver rivas är parkeringshuset på Grev Turegatan. I ett motförslag har näringsidkarna visat hur en sådan mer varsam ombyggnad och utveckling skulle kunna genomföras till en bråkdel av kostnaderna och, inte minst, med en byggtid på bara något eller ett par år istället för sju, den tid som fastighetsägarna själva anger som realistisk för verkställandet av sin plan. Som vi vet av erfarenhet från byggprojekt av den här omfattningen så blir byggtiden med största sannolikhet flera år längre. Fastighetsägarnas representanter har inte bemödat sig om att påvisa vad som skulle göra dessa mer modesta idéer mindre ”ekonomiska” — eller ens att med ett ord kommentera motförslaget.

Som alla förstår så kommer en byggtid vid Stureplan på närmare ett årtionde att få katastrofala konsekvenser för de näringsidkare som driver sina verksamheter i kvarteret. Själva värnar vi särskilt om tre klassiska stockholmska mötesplatser —restaurang Sturehof, Hedengrens bokhandel, båda grundade 1897 på denna plats, samt Sturebadet, grundat redan 1885. Sturehof och Hedengrens är så mycket mer än en restaurang och en bokhandel. De är ovärderliga kulturella mötesplatser för litteratur, konst, musik och evenemang av olika slag. Här pågår ett ständigt intellektuellt och kreativt samtal. Sturebadet är en av Stockholms klenoder. Här är själva bassängen visserligen k-märkt och måste återställas i ursprungligt skick, hur det nu skall gå till. Allt förutom just bassängen planeras att rivas.

Fastighetsägarens representanter påstår att dessa verksamheter på något sätt skulle kunna fortsätta att bedrivas även under den långa rivnings- och byggperiod som planeras. Hur är svårt att förstå. Hur driva en restaurang, en bokhandel, ett bad med spa och relaxavdelning och andra verksamheter i vad som under närmare ett decennium kommer att vara en ny Riksgrop? Samtliga lokaler är ju planerade för rivning, till stor del eller i sin helhet. Vi måste räkna med att risken är överhängande för att dessa och många andra verksamheter helt enkelt försvinner. Vad är värdet av en sådan förlust? Det går inte att mäta.

Vilken är då vinsten? Vi kan inte se någon som helst sådan för någon annan än för fastighetsägarna, om ens för dem. Abu Dhabi Investment Authority beskriver själva sin affärsidé i ett hundraårigt perspektiv. Avkastning från globala fastighetsinvesteringar är tänkta att ersätta de från oljan när de tillgångarna sinar. Om dessa planer kan resultera i en sådan avkastning om hundra år vet ingen någonting om. Däremot står det utom allt tvivel att konsekvenserna för oss stockholmare skulle bli förödande under överskådlig tid.

Fastighetsägarnas motiv för dessa vanvettiga rivningsplaner blev emellertid betydligt lättare att förstå efter att ha läst Elisabet Anderssons chockerande artikel i SvD 25 oktober om hur staden efter ett prejudikataktivt uppmuntrar rivning av äldre bebyggelse, eller ”extraordinära åtgärder” som det kallas på byråkratprosa, genom gigantiska skatterabatter. Fastighetsägare som renoverar och bygger om istället för att riva får däremot ingen rabatt. Ursäkta klyschan men man undrar om man har förflyttats till en skildring av Kafka.

Ett annat skäl som anges som motivering för de drastiska planerna är att ”skapa en bättre balans mellan dygnets aktiviteter”. Verkligen? Inget annat kvarter i Sverige lever som detta från tidig morgon till sen natt, 365 dagar om året. Här arbetas, umgås, festas, förhandlas, skapas, äts, dricks och shoppas i en intensivt levande, helt unik och ovärderlig helhet. För att uppleva motsatsen behöver vi bara röra oss några hundra meter till kvarteren kring Norrlandsgatan, Hamngatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan där nybyggnationer av det föreslagna slaget har genomförts och där kvarteren är döda efter 19.00.

De planer som har presenterats av ADIA är inte bara brutalt okänsliga för kulturella, historiska och estetiska värden. De är, vad kanske ännu värre är, ur led med vår tid. Att riva sådant som är fullt fungerande för att bygga nytt kan aldrig bli annat än Ebberöds bank — miljömässigt, kulturellt och ekonomiskt. Internationella exempel på katastrofala exploateringar av motsvarande slag finns i överflöd. Åter behöver vi dock bara gå över gatan för att göra en jämförelse, fast nu med ett strålande exempel på hur utveckling och exploatering kan ske på historiens villkor. I de kvarter som kallas Biblioteksstaden, mellan Norrlandsgatan och Birger Jarlsgatan, hade fastighetsägarna tidigare en strategi där de ville bli av med mindre aktörer som restauranger, kaféer och fristående butiker för att istället satsa allt på etableringar av stora internationella varumärken och kedjor.

Det var först när man i klarsyn för omkring femton år sedan övergav denna omoderna strategi för att istället eftersträva en mer blandad verksamhet, och började underlätta för restauranger, kaféer och enskilda näringsidkare istället för att försvåra tillvaron för dessa, som utvecklingen verkligen tog fart. En varsam exploatering och förädling med respekt för historiska och estetiska värden och omsorg om mångfald har gjort Biblioteksstaden till Sveriges i särklass mest eftertraktade område för affärsetableringar, där prestigefulla internationella varumärken och andra aktörer bjuder över varandra för att betala Sveriges högsta affärshyror. Sanningen är nämligen att butiker och andra verksamheter i första hand väljer lokaler i den gamla stenstaden, inte i nybyggda fastigheter. Det gäller i Stockholm likväl som i städer som London, Paris, New York, Köpenhamn med flera. Det finns en anledning varför ”utveckling” av det slag som föreslås vid Stureplan inte har vidtagits exempelvis vid New Bond Street i London, Rue Saint-Honoré i Paris eller Via Monte Napoleone i Milano, för att nämna några exempel.

Att Abu Dhabi Investment Authority inte ser detta perspektiv är en sak. Om Stockholms stad är beredda att gå dem till mötes genom att tillåta den mest omfattande rivningen i Stockholms innerstad sedan gamla Klara, vid Stockholms Citys mest centrala och komplexa plats — då är det däremot ingenting annat än skandal. Det är ytterst stötande att stadens politiska ledning ens överväger att bevilja tillstånd för detta rivningsraseri i ett av Stockholms gamla stenstads mest värdefulla och känsliga kvarter Har historien inte lär oss någonting? Om detta får ske så lär denna historia döma de ansvariga lika hårt som den har gjort med de makthavare som låg bakom skövlingen av Klara.

Claes Britton (vid pennan)

Karin Mamma Andersson

Pernilla August

Lena Endre

Eva af Geijerstam

Peter Kihlgård

Jockum Nordström

Michael Nyqvist

Johan Petterson

Stellan Skarsgård

Martin Wikström

Klas Östergren

Den senaste tidens växande, allt bittrare och mer förtvivlade debatt om den skandal som blir alltmer uppenbar för alla, med Stadsbyggnadskontoret som i ”samarbetsvilja” planlöst säljer ut Citys äldre bebyggelse till finansiellt starka fastighetsägare för rivning och brutal nyexploatering, dessutom subventionerat av oss stackars ständigt surt och kärlekslöst rektalpenetrerade skattebetalare, en debatt vilken som vanligt i dessa frågor har drivits av SvD och dess eminenta arkitekturskribent Elisabet Andersson — inget av detta är ägnat att förvåna, allra minst mig som har följt de här frågorna under närmare trettio års tid och skrivit gång på gång om de mekanismer som ligger bakom.

Det som i alla stycken nu liknar en samtida motsvarighet till sextiotalets Cityreglering, fast denna gång som nämnts utan övergripande plan från den politiska ledningens eller myndigheternas sida, utan efter fastighetsägarna och ”marknadens” spelregler och på dessa krafters initiativ. Vinstintresset driver allmänintresset framför sig likt bulldozern fårskocken. Som Anders Bodin, Skönhetsrådets ordförande, beskriver det så tillämpas en styrmodell som kallas ”New public management”, inspirerad av näringslivet. ”Det är den här tanken att vad marknaden kan göra ska marknaden göra och det offentliga ska i första hand underlätta för marknaden. En förödande utveckling för Stockholm”, som han säger.

Detta de senaste årens alltmer skrämmande, okontrollerade förlopp, som har skildrats av Elisabet Andersson och andra i en serie SvD-artiklar, må vara samtida men dynamiken bakom är urtida. Detta handlar, som min käre gamle vän och klubbkamrat Rickard ”Ricky” Gardell, sedan trettio år i Australien landsflyktig, måhända krasst men icke desto mindre realistiskt uttrycker det, om ”smart guys dealing with stupid guys”. Då den politiska ledningen saknar en vision i de här frågorna, vilket vår svenska politiska ledning har gjort alltsedan sextiotalets Miljonprogram och Cityreglering, då blir det istället de finansiella intressena och byggbolagen som tar kontroll över byggprocessen. Under dessa gossars hegemoni har vi levt det senaste halvseklet. Ingen ny större vision har ersatt funktionalismen. Det är ett i internationella arkitektkretsar känt faktum att ingen annanstans i den fria världen har byggbolagen ett sådant totalt övertag över arkitekten som i Sverige. Den svenske arkitekten är byggbolagens lydige ”boy”.

Om vision saknas så har emellertid drömmen om storhet aldrig varit en bristvara bland dessa våra kommunala makthavare och tjänstemän. Driften att tillsammans med byggare och finanskillar förenas i symbiotiskt skenbart brödraskap över nya strålglänsande expansiva byggprojekt har varit en kronisk och nedärvd sjukdom särskilt i den manliga grenen av våra kommunala beslutsfattare. Gränserna är glidande och vi svenskar vore inte oss själva om vi inte hade vår svenska modell också när det gäller korruption, besläktad med det fenomen som tyskarna kallade för ”die dumme Schweden”. I Italien, där korruptionen är en ädel urgammal konst, och i så många andra delar av världen, där vet beslutsfattarna att ta betalt för sina tjänster. Låt säga att ett kontrakt på ett vägbygge kan kosta en villa i Toscana. Våra svenska beslutsfattare och tjänstemän är så mycket enklare och billigare i drift. Det räcker i allmänhet en härlig vi-anda och ryggdunkande med bastu och RIB-båtutflykter, en del goda middagar och andra roliga upptåg, litet business class och några andra småfringes som grädde på moset/guldkant på tillvaron. Stundtals överskrids naturligtvis de här gränserna, ja men självklart, men det tillhör undantagen snarare än mönstret. Man får säga att vi generellt är lutheranskt puritanska och småsnåla också i vår korruption.

I min text Nere i City från 1995 så skrev jag om själva Cityregleringen och dess konsekvenser, fysiska och psykologiska. I I begynnelsen var ubåtarna från min bok Sekelskifte i Stockholm från 2004 skildrade jag den här mentaliteten så som jag upplevde den från insidan under nittiotalet. I Feel the Light, i mitt tycke en skrämmande text, också den från samma bok 2004, gick jag betydligt djupare med denna aggressiva manliga expansionism så som den yttrade sig i sin extrema form i kampanjen ”OS Stockholm 2004”, där alla dessa krafter var satta i full obscen sving. Det var de även, i mer prosaiska uttryck, i Beaverland, min sorgsna text om förvandlingen av min barndoms Dalarö från ovan nämnda bok. I Midvinterblot över den tid som flytt (…och den återstående som komma skall), som jag författade 2016 för lanseringen av denna webbplats i vintras, blickade jag tillbaka och konstaterar följderna av byggandet i min hemstad under min livstid.

Samtliga dessa texter, som också förstås ingår i min samlingsvolym En svensk gonzo,  finns nu som ni vet att ladda ned här för en spottstyver så gör det för helvete om ni är intresserade av bakgrunden till samtida byggande Stockholm stylee…

För tydlighetens skull så vill jag understryka att jag inte är negativ till utveckling av City, till en förtätning eller heller en högre skyline på sina håll. Det handlar om att utarbeta en vision och en strategi för var och hur detta skall ske. Dessa beslut kan vi inte överlåta åt marknaden — inte när Stockholms stad till skillnad från så många andra städer faktiskt kontrollerar tomträtterna och besitter planeringsmonopol…

Jag är inte den som brukar falla in i kverulantiska klagokörer över all denna ondska i vår tid — i helvete heller. Förläst som jag är på krigshistoria och annan historisk litteratur, och något berest i fattiga delar av världen, har jag för vana att hänvisa till de större och djupare perspektiv i vilka våra dagars bekymmer och plågor framstår som beskedliga för att inte säga försumbara, här hemmavid men även globalt, i historisk jämförelse. Några terrorattacker här och där räcker inte för att rubba mitt jämnmod — knappt heller kriget i Syrien med påföljande flyktingvåg. Låt mig påminna om att Västtyskland efter andra världskriget framgångsrikt integrerade omkring tretton miljoner flyktingar.

Under de senaste veckorna har det emellertid blivit litet för mycket även för min smak.

I min text Midvinterblot över den tid som flytt (…och den återstående som komma skall…), vilken jag publicerade i samarbete med Albert Bonniers Förlag med lanseringen av denna webbplats i vårvintras, blickar jag tillbaka över de tjugo år som har förflutit i min egen och vår gemensamma historia, samt vågar mig på att kasta några irrbloss i form av profetior in i vår framtids svarta tunnel. Texten är långt, hemskt långt ifrån något pastoralt semesterkåseri men den mynnar ändå ut i en positiv vision om de tider som komma skall då den goda och konstruktiva utveckling som ändå utan rast rullar på runt vår planet som jag ser det trots allt vida övertrumfar de flitiga destruktiva sabotage som mörkrets krafter alltid lär fortsätta att utsätta oss för.

I texten ser jag endast två verkligt allvarliga hot mot jordens och människornas framtid — förutom överbefolkningen risken att USA, detta dumhetens förlovade rike, skall komma att välja ännu en högerextrem vetvilling som president, i värsta fall än värre än de föregående. Jag författade dessa farhågor före dess att det framstod som en högst realistisk mardrömsvision att dessa djävla människor, USA:s väldiga reservoar av white trash, till den allt övervägande delen hankönade naturligtvis, eller förlorarna för att använda Trumps eget sedvanligt sofistikerade språkbruk, skall kunna rösta fram denne moderne Hitler som sin president, lurade än en gång, som pöbeln så ofta förut, av föregångarens lika enkla som bestialiska och beprövade taktik att skylla alla dessa brutaliserade barnmännikors personliga misslyckanden och tillkortakommanden på andra syndabockar och intala dem om att de har åtminstone ett trumfkort kvar på sina smutsiga händer — sin förbannade, eländiga ras och fula vita skinn. Djävulen må se vad som skall ske om denna gastkramande möjlighet blir verklighet. Blir det han som till sist skall förverkliga armageddonfantasin från David Cronenbergs klassiska rysare ”Dead Zone” från 1983, efter Stephen Kings roman, med Martin Sheen i rollen som den galne presidenten? Som den skotske politikern som försökte göra affärer med Trump säger i den skrämmande dokumentären, på frågan vad hans tankar är inför möjligheten att Trump blir president: ”Jag har köpt ett par biljetter till Antarktis, för det är dit som strålningen från kärnvapen sist når”.

På många fronter står nu slagen mellan idioterna och civilisationen. Det förefaller i besvärande många fall som om det är de förra som är på väg att få överhanden, tvärt emot förhoppningarna i min text. Jag måste begrunda huruvida denna oroande utveckling har någonting att göra med den digitala revolutionen, även om jag inte riktigt kan förklara vad. Någon hävdade att ett slagord för vår världsvida webb skulle kunna vara ”Idioter i alla länder, förena eder”, och kanske ligger det något i detta även om motsatsen förstås också är sann..? Det är hur som helst en händelse som ser ut som en tanke att jag en av dessa semesterdagar i den gammeldags tidningen läser några mer undansmugna notiser om ännu en av dessa digitala landvinningar nämligen att det nu är möjligt att i sina fingrar eller varför inte i andra extremiteter operera in ett chip för att underlätta betalning och andra digitala transaktioner. Se där kanske ett första steg i den lyckliga förening av vår analogt organiska mänsklighet med de ändlösa digitala virtuella vidderna som jag förutspår i min text..? En annan märklig tillfällighet är att de senaste samtidshistoriska konvulsionerna har försiggått i realtid på CNN samtidigt som jag har läst Michel Houellebecqs ”Underkastelse”, denna härliga och tankeväckande dystopi som får mig att gång på gång skratta högt åt oss människor och män.

Så om ni känner för en semesterläsning med det som brukar kallas tuggmotstånd, kanske av närmast det barocka slaget som det har påståtts, och om ni vill värdera riktigheter i mina tankar, teorier och profetior — jamen ta dock för faen och läs introt till Midvinterblot över den tid som flytt (…och den återstående som komma skall…) här och ladda sedan ned hela texten som e-bok för en spottstyver, komplett med mina vänner Dan Perrins (illustrationer) och Pierre Björks (fotografi) bilder. Hell yeah! Freak power!

(…författat på nationaldagen med ryckande högerarm som sig bör…)

Jag har från flera håll blivit ombedd att formulera min mening om det ”Nobel Center” som allas vårt avgångna finansborgarråd Sten Nordin skänkte oss som en ovälkommen avskedsgåva efter lång och otrogen tjänst och som nu hans efterträdare med denne evige Roger Mogert (snutnamn.blogspot.se?) i spetsen försöker piska igenom ett kompakt motstånd från stockholmarna.

Hittills har jag avstått då det vid min själ inte har saknats andra företrädare som har kritiserat dessa vansinniga exploateringsplaner från ett antal olika perspektiv. Jag har känt det som att detta hårresande projekt ändå till sist kommer att implodera i ett virtuellt dammoln under sin egen gassprängda tyngd, även om Stockholms Stads politiska ledning i stadsbyggnadsfrågor gång på gång bevisar sig kapabel till obegripliga illdåd.

Kanske fick också dessa planer sin nådastöt då vår skändlige konung i egen låg person i Dagens Nyheter gick ut och kritiserade Nobel Center medan hans äkta maka Silvia, vår drottning, än en gång bevisade sin vadderade världsfrånvändhet genom att föreslå folkomröstning, eller ”referendum” som hon snudd på gripande uttryckte sig, hennes majestät. Konungens inlägg i debatten förmådde slå i svang de mikroskopiska fragment av rojalistiska sentiment som ändå dväljs inom mina mer eller mindre unga och/eller sunda äktsvenska celler. Min vän Ola Andersson följde upp vårt statsöverhuvuds överraskande utspel med en krönika i samma DN där han sakligt konstaterade att Nobelstiftelsen i sin girighet har lyckats med bragden att dra i gyttjan det egna varumärke som nyss tycktes sväva så oantastligt örnlikt i våra patriotiskt flaggsmattrande blågula ögon (då menar jag alltså bildligt — ej att våra ögonvitor skulle ha färgats gula av hepatit).

Så här på Nationaldagen, denna halvhjärtade högtid som våra högerpolitiker har försökt uppgradera, vill jag ändå delge er min åsikt. Naturligtvis är Nobel Center förkastligt, ja absurt.

Tomten på Blasieholmen är den sista obebyggda i ett absolut toppläge i de mest attraktiva delarna längs våra kajer i Stockholms innerstad. Enligt min information så har den tidigare av Stockholms politiska ledning sparats i hopp om att få en FN-institution förlagd hit — en dröm som får anses vara utdöd. Här har vi alltså möjlighet att bygga den moderna märkesbyggnad som Stockholm har saknat under det senaste halvseklet och som skulle kunna ge upphov till en desperat efterlängtad pånyttfödelse av samtida svensk arkitektur och stadsbyggnad, så som har skett i våra grannländer Norge och Danmark exempelvis. Tyvärr är David Chipperfields tunga, banala, volymmaximerade kub med dess vulgära fasad i den tidigare trendmetallen mässing — numera fuskmässing vad jag förstår — långt ifrån den byggnaden.

Framför allt så är innehållet — ett kontors- och kongresscenter — en användning som på inga villkor kan tillåtas på denna plats. Här bör byggas något som kan komma så många stockholmare och andra som möjligt till glädje och som kan bidra med positiv energi till staden.

För mig var det alltid självklart att det var här det nya Moderna Museet skulle ha byggts i slutet av nittiotalet, istället för att följa konventionen och placera museet i anslutning till det tidigare, fast nu olyckligtvis på den branta skuggiga norrsidan av skärgårdsön. Visst är det trevligt med en promenad ut till Skeppsholmen och så vidare, åtminstone de få dagar då råa havsvindar inte blåser, men att få in konsten i staden, så som Moderna Museets grundare Pontus Hultén strävade efter — det hade varit något helt annat och så mycket mer spännande. Tänk er ett modernt museum i en byggnad av låt säga Sydney-operans, Centre Pompidous eller varför inte Oslo-operans radikalitet och kvalitet där mitt emot Kungliga Dramaten. Där hade Stockholm kunnat få en modern arkitektonisk motsvarighet till stadshuset med ett innehåll som hade kunnat tillföra staden stora mängder god urban dynamik.

I jämförelse med denna vision så framstår Nobel Center som hopplöst träigt. Nobelpris, visst, nog är det viktigt för Sverige och så vidare, och så vidare, etcetera, men så tråkigt att jag får liggsår. Jag kunde inte bry mig mindre. Skulle jag offra av min dyrbara tid för att gå på museum för att studera Madame Curies provrör..? Nej, jag har aldrig satt min fot i nuvarande Nobelmuseet och skulle aldrig komma på tanken att besöka det i ny uppboffad skepnad heller. Få stockholmare skulle väl avlägga mer än maximalt ett besök på ett nytt Nobelmuseum..? Ett modernt museum däremot skulle vi besöka vid varje ny utställning. Med en placering som denna så skulle ett modernt museum och kulturcenter också ha kunnat locka helt nya målgrupper som aldrig hittar ut till Skeppsholmen.

När Moderna Museet 2002, bara fyra år efter invigningen, tvingades stänga sin nya byggnad, till följd av en mögelkatastrof orsakad av just av den olyckliga placeringen på Skeppsholmens norrbrant samt därtill en vanlig dos kriminellt byggfusk, så tog jag upp den här frågan med Modernas dåvarande chef, min vän Lars Nittve, och föreslog att han skulle agera för att passa på att flytta museet till Blasieholmen. Jag minns att han såg förvånat på mig och sade att det var ju en intressant tanke men politiskt fullkomligt omöjlig att torgföra. När planerna på Nobel Center offentliggjordes tog jag även upp frågan med Modernas nuvarande chef Daniel Birnbaum, min käre vän, fast tanken om att flytta museet hit nu var överspelad. Inte heller Daniel såg någon möjlighet att väcka frågan om att denna tomt borde tillhöra konsten.

Nu kan man anföra att dessa mina tankar är vad som i den gamla bondepraktikan brukade kallas för att gråta över spilld mjölk — okonstruktivt tjat om något som ändå är ogörligt. Det må så vara men det ger jag fullständigt faen i.

Det har också sagts mig att tomten på Blasieholmen i alla händelser hade varit för liten för Moderna Museet. Detta må vara sanning även om jag inte är så säker. De två hamnmagasinen hade jag för egen del gärna kunnat tänka mig att offra för ett sådant syfte. Hur som helst så står jag fast vid min övertygelse om att denna tomt bakom Nationalmuseum bör tillhöra konsten. Om nu Moderna Museet var en omöjlighet så borde här istället kunna byggas låt säga det nya arkitektur- och designmuseum som har diskuterats så länge tillsammans med en vass paviljong för samtidskonst och tillfälliga utställningar och evenemang som en filial till Moderna Museet. En sådan byggnad skulle kunna sättas i samband med en efterlängtad, mer än väl behövlig tillbyggnad av nyrenoverade Nationalmuseum. Blasieholmen skulle bli konstens ö och en självklar internationell besöksdestination.

En sådan plan skulle förutsätta en beslutsam insats från både Statens och stadens sida. Betydande och långsiktiga investeringar, också för driftkostnad, skulle behöva göras istället för att som nu hoppas på intäkter från kommersiella krafter. Det vore en visionär satsning som skulle gå stick i stäv med allt som vi har upplevt under senare årtionden. Jag är fullständigt övertygad om att den med råge skulle betala sig genom olika slags dynamiska effekter samt vinster för Stockholms och Sveriges internationella image. För att travestera ovan nämnde Pontus Hultén så skulle det rent av vara löjligt billigt för det vi skulle kunna uppnå.

När jag för snart jämnt ett år sedan, 12 juni 2015, skrev i Dagens Nyheter om Kungsträdgårdens vårdslösa förfall och råa kommersialisering så fick min text ett genomslag som vida överträffade mina förväntningar. Det var uppenbart att mina iakttagelser och tankar delades av många fast de inte tidigare hade formulerats. Min artikel följdes upp med flera andra. I en paneldiskussion höll ett antal makthavare med mig på så gott som samtliga punkter. Min text har senare citerats vid upprepade tillfällen i olika sammanhang. Det hela har varit så positivt att jag har vågat hoppas på att min artikel skulle kunna bidra till ett uppvaknande och en tillnyktring.

Några sådana tecken har vi dessvärre inte kunnat notera sedan dess. Ack nej, motsatsen råder. Först presenterade staden under skandalösa former de vansinniga planerna på att låta Apple ta över entrén till vad som borde och måste vara det centrala Stockholms viktigaste och mest representativa park. När våren och sommaren sedan kom så visade sig festivalyran i parken mer delirisk än någonsin, Det som skulle ha varit Stockholms motsvarighet till Place des Vosges eller Jardins des Tuileries är och förblir istället en metastas till den anskrämliga Waterfestival som självdog i sina egna spyor för sjutton år sedan. De här bilderna knäppte jag i parken vid en promenad i förra veckan.

Vem är det som bestämmer att vi skall ha Kiviks marknad med polkagrisförsäljning i kungens trädgård — säg mig vem..?

Ladda ned och läs min text om masspsykosen Waterfestivalen när den begav sig i min text ”I begynnelsen var ubåtarna” från min bok ”Sekelskifte i Stockholm” från 2004!

Så nalkas den sakteliga, så sakteliga, sitt slut den halva vår planet omslutande för det mesta ensamma snart tvååriga odyssé på vilken jag kastade mig ut hösten 2014 och som har tagit mig till över etthundratjugo sagolikt spännande möten i nio länder. Jag bjuder här på mina mobilbilder från ett urval av dessa. Ni som vill veta mer om varthän denna resa till sist skall leda gör klokt i att hålla er uppdaterade här på vårt enda äktsvenska gonzoforum och ingen annanstans…

Ikväll lanseras vid ett symposium på Moderna Museet ett nytt nummer av Étant donné, en exklusiv tidskrift helt dedikerad till forskning kring Marcel Duchamp och hans konst, utgiven av den amerikanske konstvetaren Paul B. Franklin från Paris, med stöd från Marcel Duchamps stiftelse. Detta nya nummer, som Franklin har arbetat med under flera år, är helt ägnat åt Duchamps förbindelser med Moderna Museet, Stockholm och Sverige.

Jag har själv haft nöjet att hjälpa Paul B. Franklin med en del uppgifter och material för detta tidskriftsnummer. Dessutom har min käre vän Mikael Jansson, mästerfotografen, för ändamålet producerat ett porträtt som vi fotograferade av vår svenska Duchamp-guru Ulf Linde i hans och partnern Nina Öhmans dåvarande omstridda bostad på Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm, då jag också ingående intervjuade Linde vid ett par sejourer. Det är första gången som vi låter publicera en bild från denna serie. Rätt hardcore om jag får säga det själv…

Så kom då dagen som vi väntat på med största motvilja blott alltför länge. På telefon fick jag just höra nyheten att min älskade gamle vän Olle Ljungström har hittats död i sitt hus utanför Alingsås där vår gemensamme vän Martin Sörling för inte länge sedan gick samma tragiska öde till mötes. Olle ställer därmed som väntat in sig i det nu alltför långa led av gamla vänner från stan som alldeles för tidigt lämnar vår levande skara. Många fina minnen kommer för alltid att leva inom mig, Olle, här hemifrån men inte minst från vår gemensamma resa till det underbara märkunderliga Tokyo anno 1999. Som minne bjuder jag på denna bild från PA&Co tjugårsjubileumsfest 2006, med en gammal slitstark trio från Stockholmsnatten — Uluc ”Bullen” Telmen”, Eder ödmjuke och allas vår Mors lilla Olle. Allas vår gemensamma älsklingskrogs trettioårsjubileum får vi nu fira utan dig i höst, min käre gamle vän, men till din ära — med en sjuhelvetesdjävul till fest, vad, annars..? Stor kärlek! Låt oss gråta en tår!

Så bastar han sjuttio då, allas vår moraliskt handikappade motorkonung. Jag väljer att hylla honom på hans högtidsdag med denna Lars Hillersbergs klassiska affisch från tiden då Carl Gustaf var nytilltredd på det tidiga sjuttiotalet och just hade fått hjälp med att mynta sitt valspråk. Signerad och ärligen inköpt på Rönells antikvariat vakar Hillersbergs konung över konferensbordet här på vårt kontor på Reegeringsgaan. Grattis CG! Sitt ej hemma på slottet och mögla din gamle snuskrumlare! Ut och bengla på några älgar och sjuksköterskor med dig!

Klicka här för att lyssna på angreppet!

Morjim, Ashwem, Mandrem & Arambol 4-ever Gar….tuuuuuutti amore!!!!

Förra torsdagen samlades vi här en intim om än till sist ej så liten skara här på vårt kontor på Regeringsgatan för att fira födseln av denna min nya webbplats, uppbyggd i samarbete med mitt kära Albert Bonniers Förlag. Det var en unik blandning av gamla och nyare vänner ur olika generationer som kom för att fira denna tillblivelse. Pulsen var hög från första stund och kärleken flödade. Det hela gav stor mersmak och vi lovar att det blir fler gonzogatherings framöver. Hell yeah! Freak power!

I dagens Dagens Nyheter Sthlm (20 februari) hänvisar tidningen på nytt till min debattartikel på samma plats om Kungsträdgården från 12 juni förra året, denna gång Viktor Barth-Kron i en mycket vass artikel. Redan tidigare på morgonen hade jag fått bilden på skissen för Apples flaggskeppsbutik skickad till mig och chockerats — en reaktion som det skall mycket till för att väcka hos mig.

I förträffliga Fokus som kommer ut idag skriver tidningens nye chefredaktör, författaren och journalisten Johan Hakeluis en lång och fantastisk text om Claes Britton och vår gonzorelease.

I Dagens Nyheter Sthlm idag (16 februari 2016) skriver Anders Sundström om den nya Apple-butik som planerats vid entrén till Kungsträdgården — och om de tankar som min ”bredsida” om Kungsträdgården i just Dagens Nyheter Sthlm 12 juni förra året har satt igång inom Stockholms stad.

En Apple-butik i glas ritad av Norman Fosters kontor med vidhängande ”generös uteservering” etcetera är ju definitivt att föredra framför dagens TGIF-barack — även om det är en kommersiell verksamhet och inte den konstnärligt gestaltade transparanta entré som jag förespråkade. Det hela verkar dock inte klart. Positivt är att min artikel verkar ha utlöst aktivitet inom Stockholms stad. Jag har tidigare hört detta från olika håll och det bekräftas i DN-artikeln.

Läs min text om Kungsträdgården från i försomras här!

Varning för en seeeeeg inledning men sedan kommer ett nödvändigt samtal igång!

I paneldiskussionen med titeln ”The Changing Face of Stockholm” vid Design Talks vid Stockholm Furniture Fair sade Claes Britton än en gång den bistra sanningen om det traumatiska tillståndet som förhindrat god samtida svensk arkitektur de senaste 45 åren.

Se debatten här!

Lånar en god sed av min käre gamle vän Tom Wolgers och ber att få önska en riktigt skön helg med längtan efter sommar och Kasimir Malevitjs underbara pre-suprematistiska ”Festen” från 1908. Tutti Amore!

Reversibiity

Angel of gladness, do you know of anguish,
Shame, of troubles, sobs, and of remorse,
And of the vague terrors of those awful nights
That squeeze the heart like paper in a ball?
Angel of gladness, do you know of pain?