Hunter S.Thompson — far till begreppet gonzo, med gonzosymbolen med peyote-knappen i den knutna näven samt en av Ralph Steadmans klassiska illustrationer.
Gonzo och gonzojournalistik är begrepp som myntades av och egentligen med ensamrätt tillhör min gamle litteräre fadersfigur Hunter S. Thompson, salig i åminne. Begreppet sägs ha använts för första gången i Thompsons magnifika ”The Kentucky Derby is Decadent and Depraved” i tidskriften Scanlan’s Monthly i juni 1970. Året därpå, 1971, ödödliggjordes uttrycket i ”Fear & Loathing in Las Vegas” där Hunters tungviktige samoanske advokat går under namnet ”Dr. Gonzo”. Ordet gonzo kommer av gone — man är ”gone”, utflippad, stenad, försatt i ett högre tillstånd bortom småborgerliga konventioner och regler.
Hunter S. Thompson utgav en lång rad skriftsamlingar som ”Fear & Loathing: on the Campaign Trail ’72”, ”Generation of Swine”,”The Great Shark Hunt”, ”Better Than Sex”, ”The Rum Diaries” och många fler. Den sista blev ”Hey Rube” 2004. Thompson sköt sig i sitt hem i Woody Creek i Colorado 2005.
Gonzo har, främst av dem som inte har läst Hunter S. Thompson, kommit att förknippas i första hand med sprit, droger och även med sexuella utsvävningar. Detta tycker jag är olyckligt även om alkohol och droger av olika slag förvisso är viktiga beståndsdelar i denna litterära tradition och i de mentala tillstånd som har fött den, medan sex däremot spelar en underordnad roll.
För mig handlar gonzo i första hand om att släppa varje form av traditionell objektivitet för att istället ge den egna personligheten fria tyglar och beskriva verkligheten genom denna personlighet och dess inre monolog av associationer, fantasier och hallucinationer. Man kan säga att den litterära stil som Hunter S. Thompson egenhändigt uppfann har sina rötter i femtiotalets beatlitteratur, Ken Keasy och ”LSD-poeten” Timothy Leary; inte minst, skulle jag säga, i William S. Burroughs hämningslösa malström av deliriska visioner. Thompson gav stilen sin alldeles egna, modernare prägel för TV- och rock’n’roll-generationen. I mitt tycke är han enastående som porträttör av det amerikanska samhället och den sjuka amerikanska folksjälen.
Själv vågade jag steget att lämpa den journalistiska förmenta objektiviteten över bord för att fullt ut skriva i gonzotraditionen — i min egen högst personliga och försvenskade tappning — för första gången 1994 och har fortsatt alltsedan dess. För mig ger detta uttryckssätt större frihet och vidare möjligheter att gestalta vår samtida verklighet så som jag ser och upplever den på ett sannare sätt än om jag skulle ikläda mig den konventionella, ofta falska och tillrättalagda objektivitetens tvångströja.
”His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”
Nelson Algren om Hunter S. Thompson
Jag är född och uppväxt på Östermalm i Stockholm och på somrarna på Dalarö i Stockholms skärgård. Jag har bott kvar på dessa platser i hela mitt liv, förutom flera perioder under min barn- och ungdom då min familj bodde först i London och sedan i Los Angeles. Jag gick i skolan på båda platserna. Där nådde jag en tidig och naturlig förståelse för det engelska språket och den anglosaxiska kulturen vilket är en anledning till att jag senare kunde lära mig att arbeta professionellt med engelska som andraspråk.
Bilder av Pierre Björk, Johan Edlund, Mauro Scocco, Sven Britton, Francoise Lepenven, Karina Ljungdahl, Magnus Reed, samt Pia Koskela och Gerard Polisset (gonzoillustrationer)
Efter gymnasiet arbetade jag under en tid, spelade basket och läste sedan litteraturvetenskap vid universitetet, innan jag genom ett märkligt kryphål lyckades komma in på Journalisthögskolan i Stockholm. Jag gjorde min praktik på Dagens Nyheter och började redan under skoltiden att skriva för tidningen. Jag nådde omedelbart framgång med en serie stora och uppmärksammade undersökande reportage men blev lika snabbt en kontroversiell figur. Jag fann mig inte till rätta med dagspressjournalistiken. Därför tog jag i slutet av åttiotalet chansen att övergå till magasin, först då nystartade Z och därefter CliC och då likaledes nygrundade Café. Här fick jag tillfälle att vid sidan av skrivandet utveckla mina tidigt väckta visuella intressen. På Café och Rosenudde förlag träffade jag min blivande hustru Christina som sedan dess har varit min kollega och kompanjon. Vi hoppade av från förlaget tillsammans när det bytte ägare och grundade istället 1992 vår design- och brandingbyrå BrittonBritton samt det internationella engelskspråkiga mode-, kultur- och livsstilsmagasinet Stockholm New (utgivet i tolv nummer 1993–2002).
Utöver mina roller som creative director för BrittonBritton och chefredaktör för Stockholm New så har jag fortsatt att skriva ”vid sidan om”, numera dock bara sporadiskt för tidningar och magasin. Jag begick en blygsam debut som författare 1991 med ungdomsboken Kick off (Raben&Sjögren) och har genom åren medverkat i ett försvarligt antal svenska och internationella böcker, de flesta med anknytning till mode, konst, fotografi och design. Under tvåtusentalet har jag äntligen fått möjlighet att utveckla mitt författande med böckerna Sekelskifte i Stockholm (Norstedts 2004), PA&Co — mer än en kokbok (Stockholm New Publishing 2006) och Min mamma är död (Albert Bonniers Förlag 2010). 2013 utgav vi vår bok Stockholm New (Stockholm New Publishing) — en femhundrasidig visuell kavalkad som även innehåller ett urval av texter från de tjugo föregående åren.
Jag arbetar för närvarande flera böcker, bland annat en stor biografi och en ännu större litterär självbiografisk ”gonzopikaresk”.
Röster om mina texter
”Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzoflanör. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”
– Johan Hakelius
”Har aldrig haft så roligt på svenska”
– Bodil Malmsten
”På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslomässig, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and lothing in Stockholm. Ej för ömsinta”
– Bodil Malmsten, www.finistere.se
”När livsstilsmagasinet Stockholm New lanserades 1992 var modescenen i Stockholm så gott som obefintlig. Men grundarna Claes Britton och Christina Sollenberg Britton fångade upp ett första litet frö till det som många år senare skulle utvecklas till dagens prunkande modekultur.”
– Susanna Strömquist
”Mitt humör blev sämre när jag läste en stor artikel i DN om Claes Britton där Brittons vän Mauro Scocco uttalade sig om att Britton avskyr Göteborg lika mycket som han älskar basket. Jag drog mig till minnes en sällsynt infam och illvillig artikel av Claes Britton om Göteborg för många år sedan.”
– Peter Hjörne
”Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt”
– Stig Larsson
”Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt”
– Horace Engdahl
”Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, men en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”
– Ulf Linde
”En förbannat rolig bok!”
– Klas Östergren
”Som många genuint elaka skribenter är Claes Britton väldigt rar, nästan ömsint, i verkligheten. Den en dubbla identiteten präglar även hans texter. Det finns något sårbart i de råaste av formuleringar. Själv glömmer jag aldrig hans porträtt på Göteborg eller reportaget om Stockholms försök att arrangera OS. Texter som fick mig att vilja bli reportageskribent.”
– Björn af Kleen
”…Vilka högeligen roliga skarpa fyndiga stycken — mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag råkar ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?) tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella — främst genom sitt vitala språk”
– Per Wästberg
”Nu kliver Claes Britton rätt in i striden. Britton, som växte upp på Östermalm och i Los Angeles. Som strödde lite glamour över ett ännu grådaskigt Sverige, först i Dagens Nyheter, sedan i CliC, Café och det egna feta magasinet Stockholm New.”
– Johan Hakelius
”Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”
– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet
”Texten flyter fram som en mäktig flod, utan tvekan eller språkliga hinder”
– Bo Madestrand, Dagens Nyheter
”Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande — det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”
– Natalia Kazmierska, Expressen
”En av världens bästa creative directors”
– Jens Grede
”Texten om Moderna Museet är en absolut klassiker”
– Lena Andersson
”Bitter? Nostalgisk? Sentimental? Elitistisk? Snobb? Jag är alltsammans, erkänner han. Men framför allt är han rolig. Och arg. På alla dumma j-vlar! (…) Och han har skrivit något så ovanligt som en viktig bok om Stockholm”
– Susanna Popova, Svenska Dagbladet
”Att döma av det stela leendet hos de kvardröjande randiga skjortorna och deras guldbehängda röntgenkvinnor kan detta sanningssägande komma att betraktas som vår tids Röda Rummet. Vid nästa sekelskifte”
– Peppe Engberg, Dagens PS
”Att läsa boken är en sorts antifobisk terapi — en konfrontation med både skrattretande och obehagliga minnen som gör oss bättre rustade nästa gång vi står inför tider präglade av Sodom och Gomorra”
– David Ryffé, Scoop
”Så kul och inspirerande med din text efter alla tråkiga texter om Carsten!”
– Daniel Birnbaum
”Stilen är vildsint, ja uppskruvad. Globen är en ”praktfullt upp-peggad pungkula och vattenfestivalen en `kväljande sörja av fulhet´, nedplöjd i `den simplaste kommersialismens öppna köttsår´. Han brukar verkligen raseriets blåslampa och ironins frätande syra”
– Dan Sjögren, Sundsvalls Tidning
”Det var min moster som först började prata om sin härlige, yvige elev, Claes Britton, som skrev så roligt i DN. Och det gjorde han ju. Tio år senare var jag redaktör på Café och fick äran att skriva texter till magasinets tioårsjubileum. Det fanns extremt många bra artiklar, men Claes Brittons stack ut. De var först med att fånga en sorts svensk gonzoton som jag knappt vågat drömma om existerade. Här fanns en hämningslös människa som verkade sakna all självkritik och som bara skrev från hjärtat. Och när jag väl lärde känna honom, genom egna ansträngningar, så var det exakt så han var; som en känslig Hunter S Thompson eller en kolerisk Tom Wolfe. För min del var boken ”Sekelskifte i Stockholm” något av en lärobok i konsten att bevaka huvudstaden. Min polare Tommie Jönsson och jag brukade citera den när vi skapade bloggen Gycklargrvppen som bevakade Sverige från ett medeltida perspektiv och även senare när jag jobbade för Stockholm City ‹under de sista, bra, åren› så var de reportagen en sorts riktlinje för hur bra, smart lokaljournalistik skulle kunna se ut.
Claes Britton är yvig, fascinerande men framförallt en skribent som – tillsammans med legenden Bobo Karlsson – format svensk magasinsjournalistik till något den fortfarande anstränger sig för att vara.”
– Klas Ekman
”Jag känner mig så hämmad när jag jämför mig med Claes Britton”
– Helena von Zweigbergk
”Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”
– Johan Hakelius
”Lysande intressant om mode-Stockholm!”
– Sara Danius
”Det är ett djävla drag när du skriver. Det mesta som skrivs är för tråkigt.”
– Niklas Orrenius
”Jag minns hur jag förr trodde att de här Djursholmstjejerna var det ultimata kapet: renliga, välklädda med sammatslen hy och perfekt sminkning. Nu slås jag av hur osensuella de är. Jag kommer omedelbart att tänka på Claes Britton, reklammakare, journalist, överklass och socialdemokrat. Uppvuxen och boende på Östermalm — som han älskar över allt annat — kan han som ingen annan skildra den svenska överklassen med eleganta, roande och brutala sågningar av sina grannar och vänner”
– Pontus Herin, I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (Frank, 2008)
”Claes Britton är unikt orädd och hänsynslös i både sin formuleringsförmåga och förhållande till den omvärld han bevakar. Både som fri skribent, redaktör för Stockholm New och allmän aktör inom modebransch vi båda verkar i har han varit en stor inspirationskälla och betytt mycket för mig som vän och mentor. Vi enas i vår kamp mot historielösheten och vår övertygelse att det krävs starkare band mellan generationerna i mode- och medievärlden.”
– Konrad Olsson, chefredaktör Plaza Magazine och Plaza Uomo
”Att skrattdöden dö
Åh vad jag inte kan slita mig från Sekelskifte i Stockholm — blir helt pavlovsk i mitt dregglande när jag skymtar det rosa omslaget i handväskan och passar på att skratta ohämmat av bara farten. Läste kapitlet om Söder på kafferasten och trots att jag tyckte om Söder som det var förut, dvs lite slaskigare än nu, skriver han ju så charmigt, Britton, ur en tristessig men bitter Hedvig Eleonora-synvinkel: det är alltså charmigt trots att han totaldissar. (År 2007 fortsätter jag att vara irriterad på de satans mediamänniskorna som egentligen borde bo i Atlas eller Birkastan för att come on, ni är inte ett dugg rough edge, skitiga eller spontana: man får ju inte ens röka i era renoverade söderlgh & ni har badrummen fulla av Armaniprodukter (en riktig söderkis vet inte skillnaden mellan Armani & Biotherm och han använder tvål, inte rengöringsprodukter.)) Fatta hur jag garvar när han skriver om att delar av Söder verkar längta efter att bli något slags svenskt SoHo — hur många var vi inte som skrattade så vi tjöt när vi först hörde talas om SoFo?! (Vissa av oss gör det fortfarande men jag har en känsla av att vi alla numera bor mitt i sunken på Fridhemsplan ist för i en etta för två millar på Nytorget.) Hsh: roligt värre + stockholmsporr och -nostalgi”
– Bokhora
OMG, har precis, inspad av Bodil, börjat läsa Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm (finaste subtiteln: ”en subjournalistisk expedition mot botten av en ny tid”) och är den ofantligt underhållande, bitsk, rolig, syrlig — I love it!! Missade själv hela 90-talet i Sthlm & just nu känns det som finaste fringisen till ett studielån som kommer äga mig livet ut. Ärligt: Waterfestivalen? Vem i helvete..?!”
– Bokhora
”Sveriges bäste stockholmsskildrare”
– Knut Kainz Rognerud
”Det var i samband med Café som Christina träffade Claes, genom den bortgångna journalistlegenden Bobo Karlsson. Claes Britton hade redan då gjort sig känd som en kontroversiell, oborstad och väldigt rolig skribent med ett stilistiskt maner som jämförts med barocken; vindlande meningar med snirklig och ohämmad formuleringsglädje. Som ingen annan avtäckte han de solkigare sidorna av den svenska offentligheten, grävde sig långt in i folksjälen inom såväl nöjesliv som politik.”
– Annina Rabe
Medverkande
Dan Perrin
Kärt barn har många namn som klyschan lyder. ”Senan”, ”Dana-Tranan” och ”Dandy Dan” är bara tre av dem vid vilka som min gamle ungdomsvän och lagkamrat Dan Perrin har kallats genom åren av mig och andra. I en annan tid var Danne en av basket-Sveriges mest naturliga halvdistansskyttar och en fantastisk atlet då vi stred på Sveriges basketplaner från Jokkmokk till Ängelholm i KFUM Centrals stolta purpur- och guldfärger. Redan i slutet av åttiotalet förlorade vi Danne till Göteborg där han först gick Valands konsthögskola för att sedan sedan bli kvar och varifrån han numera arbetar som konstnär. Senast ställde Danne ut tillsammans med Peter Johansson på Galleri Thomassen i Göteborg. Han arbetar för närvarande med flera offentliga utsmyckningar. Här förgyller Danne många av mina texter med sina underbara yngre och äldre illustrationer. Danne medverkar även i vår kommande nya kokbok för PA&Co som publiceras hösten 2016.
Pierre Björk
Den unge mode- och porträttfotografen som jag en gång i tiden tjatade in som assistent i team Mikael Jansson. Pierre är idag väl anlitad som omslags- och porträttfotograf för flera svenska tidningar och magasin. Själv är jag svag för hans paparazzi-fotografi med stark modekänsla, inte sällan med en råare udd. Vi har genom åren genomfört en rad projekt tillsammans. Pierre medverkar här med bildsviter från Elle-galan, Stockholms Modevecka samt en utflykt till New York, där Pierre tidigare bodde och där vi tillsammans ”täckte” öppningen av vår vän Carsten Höllers stora retrospektiva konstutställning på New Museum på The Bowery.
Tomas Almgren
Många trodde på den tid då det begav sig att Tomas i mina texter var en fiktiv figur men nej, ack nej, sannerligen inte, hans existens är högst köttslig och påtaglig. Tomas föddes i det fjärran Teheran med namnet Siawash Horsiar och adopterades hit till Stockholm där vi blev vänner i tjugoårsåldern, efter att ha känt till varandra sedan tidigare, då Tomas gick i Gärdet och jag Engelbrekt. Under hela den senare delen av nittiotalet och det tidiga nollnolltalet medverkade Tomas i mina texter som min ”antropologiske assistent”, alltid med sina alldeles egna och oförlikneliga perspektiv och iakttagelser på/om tillstånd, händelser och människor som mötte oss längs vår vindlande väg. Under senare år har han begått upprepade comebacker i denna roll. Till vardags arbetar Tomas sedan många år som verksamhetschef på Fryshuset här i Stockholm.
Mikael Jansson
Min professionelle storebror Mikael Jansson är som alla vet en av världens allra största modefotografer, med uppdrag för planetens ledande modemagasin samt mode- och kosmetikabrands. I över tjugo år har vi arbetat tillsammans och producerat ett mycket stort antal om jag får säga det själv klassiska arbeten — böcker, webbplatser, utställningar och förstås en stor mängd mode- och porträttfotograferingar. Här är Micke representerad med bilder till texterna Sår är till för att göra ont! från 1998 och PA&Co 20 år — den sanna berättelsen om en mytomspunnen krog från 2006. Micke medverkar förstås även i vår kommande nya kokbok för PA&Co som publiceras hösten 2016.
Joakim Lindengren
Joakim Lindengren gick skulpturlinjen på Konstfack men blev istället vuxenserietecknare. Han fick sitt genombrott i undergroundkretsar i mitten av åttiotalet och är mannen bakom odödliga klassiker som ”Tungt Kylskåp”, ”Krystmarodören”, ”Brun utan Tvål”, ”Kung Kisstanks Hämnd”, ”John Holmes och Sherlock Watson”, ”Kapten Stofil, Hut Går Hem” och många fler. Joakim bidrar med sina minnesvärda illustrationer till mina texter on Söder, City och Östermalm i Dagens Nyheter från mitten av nittiotalet.
Nicho Södling
Störst och kärast av de projekt som jag och Nicho har arbetat med tillsammans genom åren är ”Vanity of Man”, Nichos vädliga svit av klassiska ”modeproträtt” av människor ur stambefolkningarna i flodens Omos delta i sydvästra Etiopien — ett avlägset och svårtillgängligt, tidigare helt isolerat område som jag själv besökte på en äventyrlig flodexpedition med min älskade fader 1988. Nicho är i grunden mode- och livsstilsfotograf. Numera arbetar han mest med större egna fotografiska projekt från olika delar av världen, inte minst från Brasilien där han bor stor del av året. Här bidrar Nicho med ett par bilder från en fransk utflykt.
Mathias Johansson
En gammal idrottsman och krigare från de jämtländska vidderna som numera sedan länge är tryggt förankrad i Gamla Stan här i Stockholm varifrån han driver sin karriär som utmärkt skicklig fotograf inriktad på form, arkitektur, konst och porträtt. Hans porträtt på konstnärinnan Louise Bourgoise från New York är internationellt berömda. Mathias är representerad i samlingarna vid Moderna Museet, Louisiana med flera prestigefulla institutioner. Här bidrar han med kärt återsedda bilder från vårt och min gamle vän Thomas Sandells gemensamma minnesvärda äventyr i min älsklingsmegalopol Tokyo anno 2003.