En svensk gonzo

Om Carsten Höllers närvaro blev jag medveten för vad som bör vara snart ett årtionde sedan. Det var min vän John Scarisbrick, modefotografen som jag hade så mycket skoj med inte minst i just Lower East förr om åren, som allt oftare förtäljde historier om denne tyske konstnär som bodde med sin svenska konstnärsflickvän och -kollega Miriam Bäckström i en svulstig sekelskiftesvilla i Farsta där han höll sig med voljärer med tropiska fåglar i källaren, vilka via mikrofoner, förstärkare och högtalare spred sin skönsång genom husets många våningsplan och som brukade bjuda på middagar där han serverade björn, järv, lo och andra mer eller mindre ovanliga, varför inte en touch dekadenta, modifierade, spetsade och tydligen gärna utrotningshotade ingredienser, tillredda med vad John beskrev som rent laboratorieteknisk metodik. Naturligtvis framstod detta som en verksamhet vilken det fanns all anledning att uppmuntra och ställa sig bakom här i vår vackra hembygd, fast förankrad som den i realtid är i en interaktiv nyss svunnen till samtid och strax dåtid förväxlad framtid. Snart lärde jag känna och kom att omedelbart tycka mycket om Carsten som jag nu, många festligheter och efterfestligheter senare, vågar kalla för min käre vän och dubba till Stockholmsprofil. Gemensamt har vi också min kära styvmors hemland Ghana där Carsten har byggt en strandvilla av olympisk blygsamhet men tvingats ge upp sin plan att klä poolen i guld där på det som förr kallades Guldkusten. Att det faktum att Carsten under tiden alltmer oomtvistligt har utmärkt sig som en av världens ledande samtidskonstnärer i stort verkar ha gått våra svenska medier förbi förvånar mig.

Då jag nu än en gång har begått comeback i min avlagda yrkesroll som undersökande reporter, numera med uteslutande de inre verkligheterna som mitt verksamhetsfält, känner jag plikten att täcka de framför mig liggande händelseförloppen från ett etiskt, moraliskt, sexuellt och politiskt nollställt, någorlunda nyktert perspektiv. Alkoholhalten i mitt blod har sannolikt sjunkit till nära nog affärsmässiga nivåer då taxin når krönet av Brooklyn och Manhattan tecknar sin folkkära silhuett nästan plågsamt knivskarpt mot en syrligt karamellblå himlafond i den flödande sena oktobersolen. Likt så många av mina kolleger bland provinsens på populärkultur övergödda uppåtsträvande ynglingar höll jag i årtionden denna stad högre än alla andra och drömde den eviga, i massmiljonupplaga duplicerade drömmen om att ”make it” här borta men kring millennieskiftet, då vi iscensatte vårt monstruösa livsstilsevenemang Stockholm New York här, rumlade jag runt i min Obelixgryta och stadens magi förgasades i tomma intet. Kvar blev en sliten, bullrande, skränande, slamrande, stinkande, aggressiv, förlegad och vulgär uppblåst tredje världen-håla på infarktens rand vilken har kommit att väcka min motvilja, ja avsky, och allt tydligare framstått i relief som något av en hora eller, för att uttrycka mig mer verserat, prostituerad. Sedan Osama Bin Ladens pojkar snöpte staden har jag hedrat densamma endast med några enstaka fransyska visiter.

Den sneda höstsolen strålar med oförtruten energi utan att nå ned i gaturavinerna när jag anländer till Hotel on Rivington där dörrvaktmästaren sprintar metropolitiskt alert mellan bilarna och stoppar min taxi på hörnan innan den hinner slukas av trafikfloden med min telefon i baksätet. Efter att ha lämnat mitt bagage på hotellrummet känner jag genast igen mitt New York under min korta shoppingrunda i kvarteret. Betongborrarna hamrar, gamla dieseltruckar som ser ut att vara från fyrtiotalet brummar ut sin svarta bolmande rök vid rödljusen, gjutjärn slamrar hårt och öronbedövande utan varje hänsyn mot stål och sten, hip hop pumpar från bilstereos genom nedhissade rutor, signalhorn tutar ursinnigt, vämjeligt stekos och artificiellt sötade matstanker strömmar från snuskiga diners och delis. På Duane Reade försöker den sonkade svarta kassörskan blåsa mig på fem dollar när jag köper min tandborste och mina cigariller. Kinesparet i spritbutiken på Delancey Street är av den sort vars uppgift brukar vara att bli torterade och sönderskjutna i gängfilmer. Som kund är jag innesluten i en plexikub flankerad av öl, vin och sprit. Jag får mina tre kalla flaskor vitvin utlämnade genom en lucka. Lower East må ha blivit trendigt och så vidare men gatuscenen är fortfarande tidlöst deprimerande med en onyanserat i alla tonarter vrålande kommersiell kommunikation som lika gärna kunde ha varit hämtad från femtiotalet, sönderfallande fasader i naket sotigt mellankrigstegel, svarta rånartyper med blanka svarta huvuddukar, knälånga NFL-tröjor och de evinnerliga lowslungbyxorna och groteskt överviktiga, felnärda, som jag antar sysslolösa köttråg till människor, fyllda av ångande, hårt arbetande invärtes organ, med diabetes, åderförkalkning, leverförstoring, hepatit, cancer och andra folksjukdomar spirande inom sig, draperade i outletpaltor med braskande tryck och logotyper som bara står och idisslar i gathörn och butikshålor; tuggande, ständigt tuggande. Jag tänker att man måste vara en fullblodsromantiker från obygden fulltankad med tusenfaldiga filmer, TV-serier, reklaminslag, popvideos och TV-spelsscener för att förnimma urban magi i detta. Själv känner jag endast hopplöshet och uppgivenhet.