En svensk gonzo

Själv har jag som ni sällsporda minnesgoda möjligen erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga vår omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att få leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen? Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”. Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord, uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd uppå Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset. Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla. Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de dryga tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade – samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de rågade tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg, fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland, ty latinamerikanernas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige. I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata. Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare – bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang. Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Inunder oss utbreder sig det nattliga diamantglittrande tvåhundrasjuttiograders-diadem som jag aldrig kommer att tröttna på och vilket utgör orsaken till att jag inte kommer att flytta härifrån Kampementsbackens krön förrän det som klyschan lyder blir med fötterna före: min gamla födelsestad och älskade ängel Stockholm och därutöver Djurgården, Nacka och Lidingö i vitmenad vintercouture. Badande i hamnarnas gallgula ljussken i ost vilar monsterskeppen på sina rutter till Helsingfors, Tallinn, Riga, S:t Petersburg och allt fan vad det må vara. Samtliga stadens kyrktorn med undantag av min egens barndoms Engelbrekts och Hjorthagens kan vi skåda från mina panoramafönster och balkong. NK-klockan fortsätter att vrida sitt rödgröna janusansikte och i tjurögat rakt söderut lyser Globens obscena testikel i violett och bakom den tio grader ost, som den gamle undermålige artillerieldledaren i mig belåtet gissar, den strålkastarbelysta Hammarbybacken, den gamla soptipp där en gång i det distanserade mellersta nittiotalet en samling medelålders män, denna åldriga ras, fantiserade om att anlägga Olympiastadion, ”Victoriastadion” naturligtvis dubbad i ett hjärtnupet fåfängt försök att slå rojalistiska sentiment i svang, för OS i Stockholm 2004, denna bisarra hallucination, med påföljande konsekvenser i form av spenderade miljarder och vansinniga byggnationsutbrott om vilken jag skaldade i stycket Feel the Light (OS-kampanjens stilenligt svengelska slogan) anno 2003.

Få minns så här dryga femton år senare detta dåraktiga företag. Än färre är medvetna om att det är just denna kampanj som vi har att ”tacka” för arkitektoniska blemmor som ”Hammarby Sjöstad” (jag kan ännu inte förlika mig vid detta löjeväckande namn vilket kom att bilda skola för en uppsjö av ”sjöar”, ”stränder” och andra sjönära säljflosker i namngivningen av nya ”stadsdelar” belägna i närheten av någon vassrugge, kanal, kärr eller dypöl), Eriksdalsbadet, Stockholm Waterfront, med flera. Även våra två nya sportarenor, som vi alla vet är minst en för mången, ja rent av Nya Karolinska kan vi räkna som senkomna missfoster av kampanjen och den förhärskande primalt provinsiella manliga rekordmentalitet som utlöste densamma. Den nyligen detroniserade kommunalpampen Sten Nordin var medlem av den inre kretsen den gången och jag vet att varken han eller hans handgångna män, eller än mindre byggarna, ville släppa drömmen om att till Stockholm locka de stora pheeeeta megaevenemangen där man kunde få se de mäktiga mastodontmammutarna dansa i ”The Capital of Scandinavia”, ett Stockholm i världsklass; där man kunde ha fått klippa band och sola sig omslingrade bland långbenta värdinnor och storgrabbar i världskamerornas värmande blixtsken, immun mot åldrande, ensamhet, glömska, död och utplåning. Welcome till my hometown! Jag var själv som arvoderad konsult inbäddad i OS-kampanjen Stockholm 2004 och kunde från insidan beskriva det för mig skrämmande händelseförloppet när denna lilla samling av maktens män, en trojka illa klädda och skodda tunnhåriga inflyttade kommunala politruker och tjänstemän, sprungna i rakt nedstigande led från den gamla bondepraktikan och Lubbe Nordströms Lortsverige, anförda av storkapitalisten Olof Stenhammar, ”OS-amiralen” kallad och även han missprydd i spräcklig sponsorslips i prima höggradigt brandfarlig hundraprocentig oljebaserad syntet, stasade i masspsykos lyckades suggerera sig själva till att tro att sommar-OS skulle kunna förläggas hit till vår nordliga minimetropol; huru lagar och förordningar lätt kunde kringglidas som om voro de smorda i varm vaselin och hur en skock profitörer, däribland jag själv men framför allt byggbolagen såg till att inkassera galenskapen. Själv förstod jag från första stund liksom varje nyktert tänkande iakttagare att det aldrig skulle bli något djävla OS här i Stockholm. Storögt följde jag hur de överåriga småpojkarna med tilltagande, till sist desperat vårdslöshet lekte med miljarder skattebetalarkronor utan att dra sig för brutala friseringar av sanningen, rena lögner, bryska benknäckande påtryckningar, skriande sexism och förakt för hänsyn om miljö, kultur och historia eller garnering av rena lagbrott och mutor på utsiktslösa västgötanivåer. När jag studerade dessa maktens män och deras fräcka hänsynslösa framfart så hade jag inga svårigheter att föreställa mig hur så mycket större galenskaper än denna ändå oskyldiga genom historiens hårdare verkligheter har kunna möjliggöras när en skara av maktens män slår sina fårskallar ihop.

Denna vår gamla hemstad måste ha mer än fördubblats i folkmängd sedan de fjärran dagar då Tomas, jag och så många fler av våra gamla hemmapojkar från mitt eget Engelbrekt och Tomas Gärdesskolan vässade runt på dessa gator, flipprande som stresskulor och toppade som gurkor, görandes liven sura för kärringar, gubbar (det var före mellantingens tid) och vänner av ordning i våra egenskaper av obotliga bus- och djävulskapsgrabbar med missionen att sabotera och bepissa status quo och allt vad den strävsamma snedkammade skötsamheten höll heligt. En konsekvens av den drastiska befolkningstillväxten är att vi gamla stockholmare och innerstadsgrabbar har degraderats till en mer exklusiv minoritet. De inflyttade har tillskansat sig kontrollen över vår stad. I revanschism över att under förnedrande former ha avlats och fötts i obygdens skam kämpar de för att förvandla vår stad från ett litet nordligt Paris till ett ofantligt sydligt Rovaniemi. Det känns som länge sedan, längre än de verkliga tjugoett åren, som jag författade min text Söder om anständighet, om det nya Södermalm och den gentrifieringsprocess som då var i sin linda och som nu två årtionden senare är explosivt fullblåst. När jag med Tomas, då boende på Söder, som min ciceron rörde mig runt i den stadsdel som alltid har varit mig främmande och aldrig har tilltalat mig något vidare så behöll ännu den gamla knegar- och missbrukskulturen sitt grepp. Mitt självpåtagna uppdrag var att slå tillbaka mot och hämnas söderromantikens ständiga slentrianmässiga tjat om det förkastliga ”överklassgettot” på Östermalm. Den så kallade hipsterkultur som då hade börjat utveckla primitiva levnadsformer kring Nytorget var ännu föga mer än ett pikant inslag men vi såg tydligt vartåt det barkade. ”Jaha, här skall bli något slags djävla Soho, komplett med autentisk kultur” skrev jag i min text. Det skulle dröja tre år innan begreppet SoFo, som ingen längre skrattar åt, myntades. Min text väckte ont blod bland söderromantiska kulturpersonligheter särskilt då den publicerades i deras husorgan DN På Stan. Jag förutspådde att alkoholisterna, pundarna och dårarna skulle drivas ut i förort av en armé av unga inflyttade sociala klättrare framryckande i en skog av barn. Inte hade jag då kunnat föreställa mig att metamorfosen skulle vara fullt så genomförd som när jag senast besökte kvarteren kring Nytorget och betraktade denna nyurbaniserade flock av sexmördartatuerade vildskäggiga timmerhuggande IT-konsulter från Mjölby och Mönsterås med sina iPads, Hammarbyflaggor, sina borttvättade odalsmål, nytagna fornsvenskt skenbart ädelljudande snutnamn, jaktlicenser och tvillingbarnvagnar stora som minibilar för trettiosjutusen lånade kronor från Audi Quattro. Man kan dricka hemknådad pale ale medan man får skägget ansat inför aw:n på Fotografiskas terrass, innan det blir dags för vännerna att släntra in och samlas kring köksön bland mässing och marmor, hackande, ständigt hackande de långkokta ekologiska grönsakerna. Genialt! Sacha Baron Cohen kunde i sin parodi på Williamsburg i ”The Dictator” inte skildra scenen med motsvarande tragikomik.