En svensk gonzo

Vart vi än vänder oss så talar folk ångestfullt om hur tiden flyger förbi på mäktiga vingar – hur åren bara rullar undan, klockan tickar, ungarna växer upp, får hår på bröstet och börjar hinka bärs, halsar rynkas och allt upptänkligt annat elände, utan att vi vet ordet av, likt sanden som bara rinner bort mellan våra fingrar.

Jag har aldrig köpt de där ängsliga besvärjelserna. Nog faen kan vi känna årens tröga larvfotsgång och följa de präktiga spår de lämnar bakhän.

Hösten 2006 är det tjugo år sedan mina barndomsvänner bröderna Pelle och Björn Sturén, tillsammans med det andra brödraparet Niklas och Håkan Ericson, tog över PA&Co, den redan då vida omtalade kvarterskrogen på Riddargatsbackens krön som grundats året innan, 1985, av nämnde PA von Rosen, tillsammans med kompanjonerna Pär ”Pärre” Eriksson och Peter Ahlm (ja, PA står även för den sistnämndes initialer).

Tjugo år är ingen särskilt lång tid i våra människoliv och en helt kort sådan i ett större historiskt sammanhang. När vi begrundar Stockholms nutida kroghistoria så känns två decennier däremot som ett sekel. Att återvända till åttiotalets mitt vore som att komma tillbaka till en annan tidsålder, nästan som när cyklarna hade stora framhjul.

Det var en tid då Stockholm ännu bara tagit de första försiktiga stegen i sin dramatiska förvandling från stor småstad till liten storstad. Café Opera stod på sin topp och härskade suveränt över stockholmsnatten, utan att några konkurrenter ens vågade göra anspråk på att utmana. Den moderna fingastronomin låg i sin linda och restaurangen med bar som cool och trendig mötesplats var ännu ett färskt och för de flesta obekant begrepp. Folkmassan som inte kom in på Caféet sågs, raggade och söp sig fulla på stora stark och Vino Tinto på äckliga pizzerior, proggrockklubbar och ölhallar. Discon höll ännu ett grepp om en liten grupp trendig ungdom.

I detta läge blev PA&Co den första moderna Stockholmsrestaurangen i det mindre kvartersformatet, det är inget att hymla med, låt vara att Tranan i Vasastan öppnat två år innan. Den falska ödmjukheten har ringa plats i den här boken. Ärligheten däremot får betydande svängrum. Det är lika bra att säga sanningen. PA&Co har gjort långt mer än att starta trender. Krogen har bildat skolor. PA:s var den första rock’n’roll-krogen och den första intima kändiskrogen. PA:s var först med crossoverköket och först med att återuppväcka vår gamla svenska husmanskost i ett nytt sammanhang, för nya generationer. PA:s var först med den exklusiva, familjärt informella klubbattityden, först med den rebelliskt respektlösa kreativiteten i köket och på restauranggolvet. Jag vill gå ännu längre och påstå att PA:s varit den största enskilda inspirationskällan bakom Stockholms över femton år utdragna, ännu pågående krogboom. Medan konkurrenter och epigoner kommit och gått har PA&Co bestått och ledigt försvarat sin ställning som Stockholms och Sveriges mest prestigefulla och sägenomspunna mötesplats och stamgästkrog, älskad av alla ”på insidan”, avskydd av många som ej fått tillträde; en scen där livsglädjen, njutningen, utsvävningen, glamouren, rock’n’rollen, gemenskapen, galenskapen och legenden flödat ymnigt och oavbrutet, sju kvällar i veckan, året runt. Vem är bättre skickad att uttrycka det än PA&Co-krögarnas gamle vän, konkurrent och före detta kompanjon PG Nilsson, grundare av Tranan och numera styrelseledamot för Sturehofgruppen, partner i investmentbolaget Ekstranda och tillika kreativ chef för Berns salonger:

”Det är hur djävla många som helst som har gjort allt för att försöka kopiera PA:s meny och hela PA-stuket, men ingen har ens kommit i närheten av att lyckas, för det går helt enkelt inte att kopiera”.

För att söka rötterna till den kultur ur vilken PA&Co växte fram får vi gå längre tillbaka i tiden, till sextiotalet, det årtionde då Stockholm på allvar började återhämta sig från efterkrigstidens nödtorft, isolering och tristess. Det blir tvunget en ganska långdragen, stundtals namn- och detaljrik, bitvis nog så burlesk berättelse vilken ni som saknar intresse för den nattliga sidan av vår stockholmska nutidshistoria – och som bara är ute efter recepten – lika så gott kan bläddra förbi. Ni andra gör klokt i att läsa vidare.

PA&Co:s grundare och nyckelpersonerna kring krogen var barn av efterkrigstiden, uppvuxna på femtiotalet och del av den första egentliga tonårsgenerationen för vilken radion, musiken och popkulturen blev ett nytt globalt språk och en ny umgängesform. Stockholms ”sväng” på sextiotalet var förstås ojämförligt mycket mindre än dagens. Alla som gick ut regelbundet lärde känna varandra på de fåtal mötesplatser som bjöds, såsom baren på Strand Hotel och Lord Nelson på Hotell Ambassadör, Stockholms första diskotek. Bland bättre krogar hade Tore Wretmans restauranger nära nog monopol, med Wretman-lärjungen Nils Emil Ahlins Källaren Diana som ett av få undantag. Inom denna lilla krets, där band av vänskap och gemensamma intressen löpte samman organiskt, föddes kring decennieskiftet 1970 först Alexandra, Stockholms första moderna nattklubb, sedan Victoria, stadens första moderna krogmötesplats. Liksom Café Opera kan PA&Co sägas tillhöra en andra generation av stadens klassiska moderna krogscener. På Alexandra och Victoria möttes PA&Co:s grundare och det var i denna tradition som krogens nuvarande ägare fick sin skolning.

Per-Adolf ”PA” von Rosen själv tillhörde emellertid en äldre generation, född redan 1928. I likhet med många av PA&Co:s bemärkta stamgäster så måste han betraktas som en avfälling ur överklassen. Pengar och förnämlighet fanns på såväl fädernet som mödernet. Fadern Hugo var greve från den omsusade adelssläkten von Rosen, där den vilde piloten och flygpionjären Carl Gustaf von Rosen och dennes svägerska, senare Herman Görings hustru Karin von Rosen, var släktingar från en annan familjegren. Morfadern var den inte mindre berömde judiske Göteborgs-dispaschören, börsspekulanten, storkonstsamlaren och mecenaten Conrad Pineus, känd som ”Sveriges kvickaste karl”, besjungen av Karl Gerhard och liknad vid Oscar Wilde. Under perioder av sin barndom bodde PA i Göteborg där han ofta vistades i morfadern storstilade stenhus Villa Darjeeling på Viktoriagatan. Familjen von Rosen levde under kriget i Philadelphia i USA, där Greve Hugo tog hand om värdepapper för SKF. Under hela sitt liv stod PA nära sin mamma Ingeborg. Pappa Hugo sägs ha varit en snäll man, med vissa aristokratiska later. En skröna förtäljer att när fadern, enligt inom överklassen gängse manér, skulle säga sin son några väl valda visdomsord på livets väg vid dennes studentexamen så blev dessa: ”Du måste lära dig att kyssas till häst”. Det von Rosenska hemmet var dock intellektuellt och präglat av mamma Ingeborg, som ärvt sin far Conrad Pineus kvickhet i repliken. PA:s ungdomsvän Robert Dethorey, sedermera Volvo-chef, berättar om ett tillfälle då Greve Hugo, av PA:s kamrater kallad ”Sur-Hugo”, blivit upprörd på ett stadsbud som han inte tyckt visat den rätta serviceandan. ”Men snälla Hugo”, sade Ingeborg, ”hur i hela fridens namn kan du begära att den här unge mannen ska kunna veta att du hade slott på sjuttonhundratalet?”.

PA von Rosen levde både som barn och vuxen ett liv som världsresenär, som hämtat ur en spionroman av Graham Greene eller John le Carré, hemtam i städer som Paris, London, New York, Rom, Madrid, Beirut, Marrakech, Kairo, Tripolis och Nairobi. En av de få anställningar han uppbar under sitt liv var som charge d’affair i Nordafrika och Ghana på sextiotalet, på uppdrag av handelsminister Gunnar Lange. Peter Ahlm, sedermera känd som ”Gula Nejlikan”, grundare av Gula Tidningen och kompanjon med PA von Rosen vid öppnandet av PA&Co, träffade PA redan som fjortonåring, i Beirut i slutet av femtiotalet, där den tjugofem år äldre PA sade sig arbeta med ”trading” och där Peters far var shippingagent.

”PA var väldigt snäll och tog hand om mig, tog med mig till kasinot där man kunde se elefanter på scen”, berättar Peter Ahlm. ”Beirut var the place på den tiden. Djävlar, vilka stålar, vilken service, vilket gäng – du fattar inte. Orientaler är ju också mycket skickligare på att roa sig. Det blev aldrig lika ursinnigt dekadent som i Paris, för familjen var viktig för dem. PA var oerhört stilig, elegant och belevad, med three-piece suits och kravatter. Han kunde verkligen föra sig och konversera kvickt och spirituellt på engelska, franska, spanska och italienska, men han var förstås också en stor gambler.”

I början av sjuttiotalet bosatte sig PA von Rosen i Kenya tillsammans med sin stora kärlek, den dåvarande supermodellen Agneta ”Agnes” Darin, sedermera von Rosen, samtida med Verouschka och Twiggy och flitigt fotograferad av Richard Avedon och alla de andra stora modefotograferna i Vogue och Harper’s Bazaar under en lång och glänsande karriär i New York på sextiotalet. Paret bodde först vid kusten, där Agnes ordnat jobb som hotellmanager åt den arbetsskygge PA. De flyttade sedan till Nairobi, en annan av den dekadenta europeiska aristokratins och det globala jetsetets favoritstäder. Hit sökte sig svarta får från fina familjer världen över för att utom synhåll leva utsvävande liv som började med feta jointar och klirrande pink gins på förmiddagen, fortsatte med öl, vin och konjak till lunch och så vidare in i en behagfull och ansvarsfri dimma. Här öppnade PA von Rosen restaurangen PA:s, som snabbt blev den hetaste mötesplatsen för stora internationella kolonin och som även vann världsrykte, omskriven bland annat i Newsweek. I Kenya bodde vid den tiden även flera av PA von Rosens svenska vänner från Stockholmssvängen, bland andra krogentreprenören, barprofilen, hippieklädhandlaren och levnadskonstnären Hinke Palmstierna, från vilken PA senare tog över PA&Co. Många andra vänner kom på besök, däribland den unge Pelle Unger, blivande Café Opera-chef och PA&Co-stamgäst, som lärde känna PA då han besökte sin äldre bror som också han bodde i Kenya.

”Man blev väldigt imponerad av honom, för han var enormt snygg, spännande, bildad, världsvan och well travelled – en riktig colonial playboy som i Le Carrés ’Constant Gardener’”, berättar Pelle. ”Han hade träffat gud och hela världen och var omtyckt av alla – förutom kanske av dem han hade lånat pengar av. Han läste alla tidningar och kunde citera Sartre och Stagnelius, men han var helt enkelt inte skapt för att arbeta. Livet i Kenya och kring hans krog var väldigt dekadent. Spriten flödade och det var mycket gräs och syntetiskt kokain som framställdes i Idi Amins Uganda. PA själv hade hyfsad koll på den biten – han kunde göra allt i två dagar men sedan varva ned. Det var spelet som var hans verkliga drog. Han tog väl i princip dagskassan varje kväll och åkte till kasinot och spelade upp den. Man får väl säga att han helt enkelt spelade bort krogen till slut”.

”Han spelade bort precis allt, det var det enda man kunde lita på med PA – att han aldrig lämnade hälften kvar eller så”, säger Hinke Palmstierna. ”Han spelade hela tiden – kort, yatzy, backgammon, vad som helst. Att se honom hantera kortlekar, spelmarkers och tärningar var som att se en konstnär i arbete. Ändå torskade han hela tiden men fortsatte lik förbannat – varför gick aldrig att fatta”.

PA von Rosen återvände till Stockholm i mitten av sjuttiotalet, ruinerad och en smula märkt av ett utsvävande liv på världsscenen. Hans mamma Ingeborg, som bodde ensam i ett stort stenhus på Baldergatan i Lärkstan i Stockholm, fyllt av konst ur Conrad Pineus berömda samling, vägrade låna honom mer pengar då hon visste att dessa genast skulle omsättas i spel. PA var sedan decennier en välkänd gestalt i stadens nöjes- och nattliv, där han förstås kände ”alla”. Han tog nu anställning som hovmästare på Alexandra.

”Det var det som gjorde att han föll ur societeten”, hävdar Peter Ahlm. ”Dekadens och utsvävningar av alla slag har alltid tolererats i överklassen – det är ju underhållning. Att han stod där med hovmästarkostym och tog emot gäster kunde däremot aldrig förlåtas, även om det aldrig var något snack om att PA alltid hade kvar sina vänner från den gamla tiden.”

Örjan Ramberg, den store skådespelaren och tongivande PA&Co-stamgästen, som under många år var bäste vän med PA von Rosen, är av en annan uppfattning.

”Jag lärde känna PA på Alexandra långt innan han började som hovmästare, när han fortfarande bodde i Kenya och jag i Göteborg”, berättar Örjan. ”Jag var i Stockholm med ’Jesus Christ Superstar’ där jag spelade Herodes. Vi kom i slang med varandra för att han hatade Bruno Wintzell, som spelade Jesus, och som han fått för sig var efter hans flickvän Agnes. Vi blev snabbt goda vänner och jag såg alltid upp till honom som en äldre förebild. Han var så oerhört bildad och mångsidig, kunde snacka om allt inom ett mycket brett spektrum – från sport till litteratur, film och skådespeleri, politik och musik. Han bodde sedan hemma hos mig under en period och gillade alltid att hänga hos mig för att han tyckte att jag hade bra plattor. Han var jazzfantast i grunden men lärde sig gilla rock – Dylan, Stones och Hendrix, även hårda grejer med långa gitarrsolon och sånt. Han låg alltid där och lyssnade på plattor, snackade och rökte sina Pall Mall utan filter, säkert åttio om dagen, minst. När vi kollade på Tipsextra så var askkoppen rågad redan i halvtid. PA var en oerhört snäll, ömsint, fin, generös och känslig människa som verkligen var totalt ointresserad av pengar, status, jobb, hus, bil och allt sånt. Jag minns tydligt att hans gamla överklasspolare uppträdde öppet nedlåtande mot honom och det gjorde mig väldigt illa berörd. PA umgicks istället med yngre kompisar på stan. Han blev en fadersfigur för många. Han saknade aldrig sitt gamla umgänge ett skit. PA hade lika lätt att gå ihop med alla människor, oavsett om det var på en smokingmiddag i societeten eller med unga nattdjur på en rockklubb. Jag tror att hela den där grejen hade att göra med att han varit tillsammans med den snyggaste tjejen i hela Sverige. När man har en så snygg tjej utan att ha vad de där killarna betecknar som någon riktig täckning för det så är det alltid många som blir avundsjuka och tar varje chans att racka ned på en.”

”Både PA och jag var ju alltid avskydda av de här människorna”, säger ”Agnes” själv, numera omgift med efternamnet Marian. ”Det sket vi fullständigt i. De var ändå så tråkiga och vi var ju hippies helt enkelt”.

Pär ”Pärre” Eriksson växte upp i Vällingby och flyttade som tonåring in till stan, där han i slutet av sextiotalet arbetade med musik. Han var DJ på bland annat Alexandra, importerade och exporterade skivor och drev en av stans första välsorterade skivbutiker för popmusik, Drugstore vid Stureplan. Pärre tillhörde kärnan i Stockholms partysväng och var en högst frekvent kroggäst, så steget till att arbeta på restaurang var inte långt. 1971 började han som servitör på den lilla kvarterskrogen Timjan på krönet av Riddargatsbacken, som funnits sedan sextiotalet i en lokal som tidigare varit mjölkbutik. Lokalen var bara drygt hälften så stor som dagens PA&Co. Ingången var från Riddargatan, inte som nu från Styckjunkargatan.

1974 tog Pärre över krogen från ägarinnan Inga Stendahl, som tröttnat och ville ägna sig åt att sy lapptäcken. I Pärre Erikssons regi blev Timjan Östermalms mest populära och trendiga lunchkrog, med fyra sittningar per dag och en meny med dagens rätt samt olika sallader såsom kycklingsallad, laxsallad och tidens modernitet, avokadosallad med räkor. Efter lunchen höll krogen öppet fram till åtta på kvällen. Pärre kände en massa folk och Timjan blev en mötesplats med stamgäster från tidens flumpoppiga utesväng, såsom familjen Frössén, som ägde Klippoteket tvärs över gatan, personalen från modebutiken Gul&Blå i Birger Jarlspassagen och modeprofiler som Sighsten Herrgård och Rohdi Heintz, musikfolk, reklamfolk, konstnärer, författare, skådespelare från Dramaten och Pärres kompisar från Alexandra och Victoria. Bonnierfamiljen och redaktörer från Åhlén & Åkerlund-koncernen tillhörde också stamgästerna, bland dem Jaqueline ”Jacke” Bonnier och Lotta Lewenhaupt. Även det lokala jetsetet med kända playboys som Noppe Lewenhaupt och Ajje Philipsson gick på Timjan, självfallet lockade av de många fotomodeller och andra snygga brudar som frekventerade krogen. Pärres mamma skötte köket. Pelle Unger var servitör.

Själv gick Pärre Eriksson snart vidare och köpte restaurang Ceasar på Fredrikshovsgatan på övre Östermalm. I början av åttiotalet lät han sin vän Hinke Palmstierna och en ljudtekniker som gick under namnet ”Dallas” köpa in sig i Timjan. De tre kompanjonerna fick ta över den angränsande portvaktslägenheten och kunde bygga ett riktigt kök med kapacitet att servera även stekt mat, lagad av en begåvad köksmästare som tyvärr var kronisk intravenös heroinist, dock kapabel att laga upp för tiden avancerade anrättningar även då han var ”maxad” – bragdbetonat i ett tillstånd då man själv är oförmögen att inmundiga någon som helst föda. PA&Co:s nuvarande New York-influerade, stilbildande inredning, med de väggfasta lädersofforna, de stora fönstren och den väldiga väggspegeln, förstås avsedd att ge lokalen ett större intryck, byggdes redan vid den här tiden. Hela inredningen utformades för att få in maximalt med folk och för att minimera underhållet. I början hade krogen, som fortfarande hette Timjan, pappersdukar med kritor som en gimmick, med inspiration från det klassiska brasseriet Un Deux Trois i New York. Kristallkronorna i taket lät ägartrion tillverka som en kul grej hos en kronmakare på Upplandsgatan.

Hinke och Dallas hade svårt att dra jämnt och Pärre Eriksson tvingades redan efter något år köpa ut sina vänner igen. Själv hade Pärre, som nu även öppnat hotell i Dalarna, inte tid att driva krogen. Han arrenderade under en period ut den till en kock och två ekonomer som snabbt höll på att köra den i konkurs. För att lösa situationen vände sig Pärre till Peter Ahlm och PA von Rosen, båda gamla bekanta från Alexandra och annorstädes. De båda köpte in sig med varsin tredjedel. Köpet finansierades av Peter Ahlm, som tjänat pengar på sin Gula Tidningen, och PA:s mamma Ingeborg.

”Jag kände Peter från början av sjuttiotalet”, säger Pärre. ”Han hade tidigare drivit en krog som hette San Tropez, där Wedholms Fisk ligger idag. PA von Rosen var en kul typ som jag alltid hade gillat. Jag tyckte att han kunde gå omkring och ha krogen som sitt vardagsrum och vara trevlig mot sitt gäng. Det skulle vara en krog som Joe Allen i New York, med enklare mat och bra stämning – en hangout.”

En hangout av högsta kaliber var också just vad PA&Co i den nya regin blev från första början. Nya stamgäster med väldiga personligheter tillkom samtidigt som de gamla stammisarna från Timjan-tiden blev kvar. Pulsen vreds upp och baren byggdes. Marmorborden och signerade porträtt av stamgäster och celebriteter på väggarna var Peter Ahlms idéer, även dessa hämtade från New York, där Peter på sjuttiotalet arbetat på barer och drivit den populära klubben Carl Johan. Med PA:s gamla vänner – lyxhippies och excentriker från societeten, nattlivet och rocksvängen, konstnärer, artister, gamblers, freaks och skumraskfigurer – tillfördes ett surrealistiskt element som kom att sätta en karaktäristisk prägel på krogen.

”PA hade en naturlig fallenhet för det surrealistiska”, berättar Örjan Ramberg. ”Han kunde utan förvarning göra helt oväntade saker, som att pissa i bålen, fimpa i värdinnans drink och sånt där. Det var inget han koketterade med, utan något som han bara hade naturligt i blodet.”

Pelle och Björn Sturén var de två yngsta i en brödraskara av fyra från en Brommafamilj där pappa Hans-Åke var byrådirektör, främst ihågkommen som en av pionjärerna inom svensk tennis, medgrundare av Stockholm Open tillsammans med bland andra gamle DC-stjärnan Sven Davidsson. Hans-Åke Sturén var nära vän med Lukas Bonnier och familjen Sturén bodde om somrarna på Dalarö, där jag själv lärde känna Pelle och Björn på tennisbanorna i tidiga barndomsår. Jag tyckte förstås direkt att de var två coola och roliga lintottar. Björn, som var ett år yngre, och jag blev snabbt vänner för livet. Pelle var tre år äldre och för honom hyste jag viss respekt – vi blev kompisar först senare. Hans utseende och kaxigt slappa stil kunde få om ens någon tjej motstå. Pelle har alltid haft ett starkt hemligt drag. Han var oftast tystlåten och pratade bara när han själv kände för det och då endast om sådant som för tillfället intresserade honom. Björn var mer öppen, social och framför allt ständigt så oomkullrunkeligt positiv – det kanske mest framträdande av alla hans drag. Båda bröderna såg alltid folk rakt i ögonen med vidöppna isblå ögon, utan att för ett ögonblick väja eller be om ursäkt för något – en egenartad, samtidigt borrande och nollställd blick. Pelle hängde med de äldre Smådalarö-grabbarna medan Björn hade Lukas store sladdson Jonas ”Tjompa” Bonnier som extrabror. Att fiska gädda, detta stillsamt mordiska tidsfördriv, var deras gemensamma passion som jag själv inte kunde dela. Däremot fann jag mig besläktad med deras förbehållslösa livsnjuteri och slöhet, det senare ett drag som hos Pelle från början var en livsstil medan det hos Björn var mer periodiskt. För Björn förblev den yttersta hedersbetygelsen som kunde föräras en polare eller annan medmänniska att vederbörande var ”slak”. Man måste nog ha känt bröderna för att förstå vad detta uppskattande begrepp innefattade.

Björn låg väl kring över medel i skolan, gick ekonomlinjen på gymnasiet och började sedan jobba på bank på Lidingö. Pelle däremot var helt ointresserad av skolan och sökte, liksom så många andra blivande kockar på den tiden, in på Kristinebergs restaurangskola av den enkla anledningen att det var en av de få gymnasieutbildningar där hans dåliga betyg räckte till. Det här var i slutet av sjuttiotalet, långt före krogboomen, då kockyrket fortfarande hade usel status. Kockar betraktades litet som sjömän – stora svettiga fyllbultar med hår på ryggen som snöt sig i näven och loskade i köttsoppan. På ”Krillan” gick Pelle i samma klass som sin blivande kompanjon Niklas Ericson.

”Det var en riktig scheisse-linje med en massa problembarn”, berättar Pelle. ”När jag gick ut visste jag bara att jag inte skulle bli kock”.

Pelle praktiserade först på Sturehof och kom sedan som nittonåring till källaren Diana, där han till sin egen förvåning trivdes bra. Diana under den här epoken var en av de viktigaste stilbildarna och plantskolorna i Stockholms moderna kroghistoria, ägd av den klassiska trion Åke Söderqvist, den store krogentreprenören och före detta TV-profilen, och kockarna Nils Emil Ahlin och Mats Öhrn. I kallskänken, där Pelle började, var chefen ingen mindre än Karin Chädström, Tore Wretmans legendariska kallskänka och en av auktoriteterna inom det klassiska svenska restaurangköket. I kök och servis arbetade ett färgstarkt, sagolikt dekadent gäng med många vittomtalade ”tokfjollor”, det stora flertalet numera tvärdöda sedan länge. Här återfanns i krog-Stockholm mytiska gestalter som servitören ”Bella Ros”, den stenhårde läderbögen Arne och bagaren och styckmästaren Walter Wolfram, känd för att fimpa i degen. På Diana fick Pelle en skolning av finaste märke i svensk fingastronomi och husmanskost, med kött, fisk, vilt, långkok, inläggningar, såser och inälvsmat. Pelle tog även in sin lillebror och bäste vän Björn, som arbetade extra som diskare.

”Vi blev väldigt snabbt populära där – det kan du väl haja, ljusa långhåriga grabbar på nitton och femton”, säger Pelle. ”Jag tyckte det var spännande som fan för jag kom plötsligt in på Victoria och Alexandra och fick se Alexandra Charles. Jag minns att när jag var på Victoria första gången så ringde jag en kompis och berättade att jag var där. Man trodde inte det var sant – det var helt fullt jämt, även på eftermiddagarna, och man hade inte ens vågat tänka att man skulle komma in där.”

På Diana blev Pelle snabbt god vän för livet med två kockkolleger, Roffe Dürr, en blivande läromästare, och Staffan Lindgren, Pelles blivande kompanjon och redan på den tiden känd som Stockholms unge kockstjärna, en sann naturbegåvning och virtuos vid spisen. Trots att han trivdes utmärkt på Diana valde Pelle att säga upp sig efter bara något halvår.

”Jag fick total bögnoja”, berättar han. ”På den tiden trodde jag att bög var något man kunde bli, så jag pallade inte trycket. Jag minns att när jag var på bio och såg ’Cruising’ med Al Pacino med en tjej jag var ihop med då så var jag tvungen att springa ut och spy. Sedan, efter ett tag, när jag fattade att jag inte var bög utan att jag faktiskt gillade tjejer, då kunde jag börja jobba på Diana igen.”

Sin egen kreativitet som kock och krogtänkare fick Pelle för första gången pröva på allvar när han i början av åttiotalet anställdes av Café Opera-barmästaren Danne Westin som kock på Mysingens skärdgårdskrog ute på sitt eget älskade Dalarö, där även Björn fick sommartjänst som servitör. Mysingen under de somrar då bröderna Sturén arbetade där var en slags utlöpare till Café Opera. Folk från svängen kom hit för att förfesta och tog sedan taxi in till stan och Caféet. Den yngre sommargästsocieteten från Smådalarö blev snabbt stamgäster, men också bofasta original och ”värstingar” från Brandbergen. I stilen och atmosfären kan Mysingen under de här åren betraktas som en av de viktiga föregångarna till dagens PA&Co. Bröderna Sturén satte sin prägel på krogen med sin avspända stil och respektlösa inställning, helt befriad från restaurangens vanliga påklistrade servilitet. Pelle utmärkte sig också med sin kreativitet i köket, som exempelvis i tidens klassiker och storsäljare, Mysingens skärgårdsgryta, med vit fisk i en sås med vitt vin, saffran och tomat. Här skapade Pelle den första av sina ännu levande klassiska rätter, Dalarömackan, en egen variant av en klassisk Karin Chädström-smörgås, med en hög sikrom och en rå äggula ovanpå en hög rökt ål på en skiva Dalarölimpa från bageriet tvärs över vägen. I sin enkelhet är mackan typisk för Pelles stil som kock – rustik, oerhört enkel och framför allt god.

Tillsammans med Pelle i köket på Mysingen jobbade under de här somrarna den unge kökseleven Stefan ”Steffe” Robertsson, på den tiden vad han själv beskriver just som ”en värsting från Brandbergen” som nyligen börjat sin kockbana, numera tjugoårig veteran i köket på PA&Co, där han avstått från rollen som köksmästare men där hans ande och kompromisslösa kockstil varit en av de viktigaste krafterna bakom det omisskännliga ”PA-stuket”. Steffe hade varit ”torsk” på spisen alltsedan den dagen då han var nio år gammal och hans moster hade lämnat en lapp där det stod att han kunde steka sig ett ägg om han blev hungrig. Resten av lappen läste inte Steffe utan slog genast på spisen på maxvärme, stekte upp samtliga ägg i kylskåpet och ropade sedan in kompisarna som fick springa hem och hämta fler ägg som även de stektes upp. Steffe var förtrollad av hettan och sin förmåga att behärska den – han har inte för inte senare kommit att gå under namnet ”The Burner”. Spisen blev för honom vad mopeden var för hans kompisar. Från den dagen gick han bara och väntade på hemkunskapen i skolan, men när den stora dagen äntligen kom så blev han grymt besviken då han sattes att skära gurkstavar till dipp istället för att få ”patta på” spisen och ugnen. När Steffe väl började på Kristinebergs restaurangskola hade hans haschrökning avancerad till den grad att han skaffat sig ”kilokranar”, vilket också gjort att ambitionerna i köket avtagit. Jobbet som på Mysingen var hans första i ett riktigt restaurangkök och Steffe var mest begeistrad över att krogen hade egna tryckta tändsticksaskar och även en stor markis där det stod ”Mysingen” på – mäktiga bevis på viktighet i hans ögon. När han inte jobbade låg Steffe – numera nykter narkoman sedan över tolv år tillbaka – mest i sitt lilla rum en trappa upp med blå lampor, rökte hasch och lyssnade på Frank Zappa. När bröderna Sturén kom till krogen fick Steffe en nytändning.

”Jag som kom från förorten hade aldrig träffat så coola människor”, berättar han. ”De kom från stan, var kreativa och roliga, hade en massa snygga brudar runt omkring sig och hela kitet. Pelle hittade på grejer i köket som jag aldrig hade kunnat drömma om och Björn var en djävla frisk fläkt ute i restaurangen, helt respektlös och körde bara på med sin egen grej. Jag minns en dag när vi inte hade något att göra dagens på. Björn sade att vi skulle gå till mataffärn och tjacka blodpudding. Det var något man bara inte serverade på restaurang, men som Björn själv älskade. Han lovade att själv käka upp all blodpudding som vi inte sålde och att vi fick helsteka den åt honom. Vi sålde allt utom en tub som vi sedan stekte upp och han drog i sig.”