En svensk gonzo

Då jag begick min entré på den infantila stockholmska modescenen för vad som närmar sig ett kvartssekel sedan så stod Bindefeld redan där på sin post. Det känns som om han tog emot i dörren när de första kvastfeningarna kravlade upp ur de kokande urtidsdjupen och som om det är han, och ingen annan, som kommer att dela goodiebags till och vinka farväl av de sista digitala impulserna då dessa en avlägsen evighetsnatt klinga ut i den isande världsrymdens intighet. Det där är ingenting mer än en personlig, orimlig känsla inom mig. I realtid är det mindre än en halv mansålder sedan vår Bindefeld drev ned sina pålar här i vår huvudstads populärmediala huvudströmfåra, hitflyttad från sin saltstänkta hembygd Göteborg, på den tiden ännu i egenskap av hårt arbetande, terränggående hårartist.

Denna stockholmska modescen var mot slutet av åttiotalet en kvartersteater där aktörerna kunde räknas i tiotal, där modellerna i veckopressens modereportage klädde och sminkade sig själva, där begrepp som stylist och agentur var okända för alla utom ett fåtal och där modebevakningen i dagsmedia inskränkte sig till ett par spalter från visningarna i Paris varje en säsong i Dagens Nyheter, samvetsgrant nedplitade av Susanne Pagold. I detta karga scenario blev jag av den legendariske skribenten och redaktören Bobo Karlsson rekryterad till CliC, landets första moderna modetidning, grundad av Cay Bond och modellerad efter Vogue. Tillsammans med min blivande hustru och kompanjon Christina, som var chefredaktör, var jag med och lanserade Café, den första svenska manliga modetidningen, med GQ som förebild. Tillsammans grundade vi sedan vårt eget internationella mode- och livsstilsmagasin Stockholm New vilket genom nittiotalet och det tidiga nollnolltalet kom att tjäna som en bräcklig men oförskräckt vittomseglande farkost för svenskt mode, fotografi, design och kreativitet där ute på den stora modevärldens vådliga vidder och i dess metropoler Milano, Paris, London, New York och Tokyo. Fast jag emellanåt tänker att det snart får vara nog så lever och försörjer vi oss ännu inom denna värld med alla dess lockelser och njutningar, kärlek, omänsklighet, galenskap, glamour, förbannelser, idiotier och frustrationer.

Det var inte förrän halvvägs in i nollnolltalet, sedan först den surrealistiska IT-boomen och därefter den mer kortlivade och prosaiska designboomen voro avklarade som modets timme slog men då med bedövande kraft. De senaste årens scenförändring är dramatisk till den nyss från framtid och strax till dåtid förvandlade nutid där modet svämmar över våra nya och gamla mediers alla verkliga och virtuella breddar och vi vada till ljumskarna i modebloggare; där stylist, modefotograf, modell och mode-PR-konsult topprider listorna över heta karriärval bland vår aspirerande urbana ungdom, där termer som styling, catwalk, look, outfit, fashionista och musa har tillskansat sig ställningar som standardglosor på heavy rotation i våra medelklassmassors hårdslitna vardagsvokabulärer och där våra politiska och finansiella makthavare flockas som somaliska skator kring modepodierna. Den unga, i medelklassens hegemoni så snabbt uppboffade modescenen är det första jag kommer att tänka på när mina kära vänner och redaktörer Catia Hultquist och Mattias Hermansson överraskande ber mig att för Dagens Nyheter Söndag teckna en serie verbala fresker över min älskade hemstad Stockholm i dess samtida skepnader, snart femton år sedan det senast begav sig, och då jag till min än större förvåning bestämmer mig för att anta utmaningen: att på nytt från ett kulturellt, moraliskt, finansiellt och sexuellt nollställt perspektiv analysera en arena där jag själv är den mest centrale aktören.

Vår Bindefeld är van vid att hålla vårt Tjockhults alla potentater från höga kungligheter, politiker, direktörer och redaktörer till skådespelare, artister, gycklare, sämre medieprofiler och låga bloggare i strama strypsnaror med hot om att med omedelbar verkan förverka deras surt förvärvade rätt att gurgla gratisbubbel, idissla små kycklingspett och fotograferas framför sponsorlogotyper på hanses premiärer, lanseringsfester och event. När vi lägger min egen och Sveriges ledande morgontidnings samlade tyngd bakom angreppet så kan dock inte ens denne diaboliske grindvakt hålla emot, fast han gör sitt yttersta med det onda öga likt hålet i BP:s oljerigg som han sedan begynnelsen har hållit på Eder Ödmjuke vilket jag gör mitt bästa för att betrakta som en hedersbetygelse.

Det är sålunda som jag åter har krängt på mig min gamla avlagda, urväxta, en smula daterade och illasittande yrkesroll som undersökande reporter, i dessa tider med uteslutande de inre landskapen som mina arbetsfält, övervunnit min förlamande midvinterdepression och givit mig ut i den grymma januarinatten för att täcka den årliga Elle-galan på Grand Hôtel, nyktrare än Bindefeld själv till på köpet och sprittande paranoid som en nyfångad braxen, kanske tillfälligt, kanske i uppmarschen mot en återstående livskarriär i perfekt godtemplarglänsande nykterhet, vem vet? Blott framtiden skall skänka oss visshet. Jag säger som min favorit bland tidernas alla tungviktsmästare, big bad Lennox Lewis – anything is possible.

För att därtill täcka också de visuella dimensionerna av galan och kommande modeföreställningar har jag åter städslat mode- och livsstilsfotografen Pierre Björk, min unge hemmapojke som jag känner sedan femton år tillbaka, som jag har dubbat till homo sapiens extra plus och som jag själv vid millennieskiftet släppte i modefotografins bana då jag tjatade in honom som assistent hos min käre vän och professionelle storebror Mikael Jansson, mästermodefotografen, en av världens allra största, som sedan årtionden oupphörligt kretsar mellan modeplanetens mest glamourösa skådeplatser, numera tyvärr med New York som sin utgångspunkt. Sedan vi forcerat det hårdnackade motståndet och lyckats ackreditera oss till galan så har vi av Bindefeld och hans uppdragsgivare Elle:s redaktionsledning belagts med stränga förbud mot att röra oss backstage. Självfallet är det där vi börjar. Pierre tränger sig entusiastiskt in bland de halvnakna flickkroppar vilka utgör den dagsfärska skörden av stadens mest högkvalitativa modeller. Flickorna ger intryck av att nyss ha utrangerat dockor och gosedjur till förmån för de iPhones på vilka de fingrar förstrött under likaledes förströdda samtal sinsemellan – den samtida föreningen av två parallellt på halvfart löpande umgängen, det köttsliga och det digitala, med det sistnämnda i visst överläge. Det är mot dessa långbenta skolflickors heder som jag enligt Bindefeld skulle utgöra ett hot. Stjärndomptörer i galaaftonens modellmanege är som ofta på vår stockholmska modescen våra vänner Robert Rydberg och Peter Andersson, båda gamla medarbetare vid Stockholm New där Peter var vår mest anlitade hårartist och där Robert började som stylistassistent och avancerade till assisterande moderedaktör. Peter har med åren lagt på sig titlarna producent, creative director och hovfrisör medan Robert är landets mest firade stjärnstylist och stor idol bland unga hungrande modeassistenter och bloggare. Robert, mörkt sminkad kring ögonen, har i sin framtoning drag, medvetna eller ej, av såväl den skandaliserade superdesignern John Galliano som den mytiske demonfotografen Steven Meisel, min egen husgud från över tjugo års träget bläddrande i mitt favoritmagasin Vogue Italia, en vana som jag i leda har lagt mig av med. Han pekar bestämt med hela handen i sina instruktioner till modellerna. Peter å sin sida för i vissa detaljer tankarna snarare till Karl Lagerfeld. Han kör den sofistikerade roddarstylen och delar ut sina instruktioner i headset. Båda spelar de sina roller med auktoritet och trovärdighet.