En svensk gonzo

Sådan ter sig sålunda bakgrunden till att jag redan påföljande fredag finner mig fastspänd i en taxi som i en hastighet av 140 kilometer i timmen genomkorsar det solklara uppländska slättlandskapet på väg mot Arlanda och Louisiana. Hela hösten har hittills, som så ofta förut, varit ett upplopp av stress, press och festande, fast nu i än mer ursinnigt uppskruvat tempo känns det som, i en äldre kropp och själ; hur länge skall organen orka stå emot? Kvällen före höll vi mustig höstcocktail på Operabaren. Jag känner mig inte värre än vanligt men ett bevis på min värdighet som medlem av Skärpta klubben får sägas vara att jag ber taxin köra till terminal fyra och där under tjugo minuters tid med hjälp av SAS-personalen förgäves försöker hitta min bokning på den snart avgående Malmö-flighten – innan jag till sist plötsligt inser att det är till Köpenhamn jag skall flyga och springande beger mig till terminal fem, där jag nätt och jämnt hinner köpa med mig två småflaskor kallt vitt vin i kafeterian vilka jag smugglar ombord och dricker i lönndom på toaletten, följda av en reglementsenligt inhandlad flaska till lunchsmörgåsen, allt medan den lyckligt packade flygmaskinen beskriver sin jovialiska båge genom den sorglöst molnfria sydskandinaviska arla oktoberhimlen. På Kastrup inhandlar jag ytterligare ett par medelstora flaskor som jag dricker under muntra mobiltelefonkonversationer på pendeltåget på väg mot Humlebaek – upphöjd i det där kända, välsignade stadiet av förgänglig jämvikt på alkoholkonsumtionens högplatå, där den färska bakfyllans maniska eufori sömlöst glider in i den begynnande nyfyllans fryntliga högmod, utan att ens komma i närheten av gammelbakfyllans ångestraviner – dit jag anländer i eftermiddagssolens ännu värmande sken. De sneda strålarna avnjuter jag sittande på perrongen emedan jag löser några arbetsproblem över telefon med kontoret, innan jag vandrar promenaden längs motorleden till den av murgröna övervuxna tegelfasaden i engelsk stil innanför vilken ingen ovetande flanör kan ana att Louisianas trappa av skönhet och rikedom nedstiger i all sin prakt. Jag beställer, i brist på friskare alternativ, ytterligare en helflaska kall klibbigt rökig, syntetiskt ekad skitchardonnay som jag dricker sittande ensam på uteserveringen i krysset av terrassen, rökande cigariller i vindögat för den styva sydvästliga seneftermiddagsbrisen högt över Öresund där vågornas skummande gäss av avståndet och min skummade syn förminskas till blurrade ljuspunkter, i storlek av vita Ahlgrens bilar. Jag försjunker i hypnos och begrundar hur det vore att ge mig ut i dessa vatten i min härjade fyra-och-en halvmeters öppna Sun Buster med min tjugofem år gamla tjugohästars Yamaha utombordare. Skulle jag lyckas ta mig över till svenska sidan? Nej, det är inte troligt. Vågorna skulle mörbulta mina njurar och bäckenben, kölden obrukliggöra min kropp och till sist skulle båten vattenfyllas och motorn gurgla sin sista suck – om inte en vågkam skulle slunga och volta aluminiumskrovet in i nästa våg så att jag krossades mot vattenväggen, vill säga. I vinden dröjer sig något av kontinentens sommarvärme kvar, med skarpa stygn av annalkande nordlig vinter. Efter halva buteljen är kroppen ordentligt nedkyld och jag förnimmer en stadig grad av berusning. Nu är jag nere från högplatån, på väg mot den plebejiska fyllan. Högmodet har gjort sin sorti. I det här stadiet är jag kärleksfull, bullrig, yvig i kroppsspråket, men också lynnig, kort i tålamodet, hård i omdömen, säker i åsikter; jag är i glaskrossandets, vinspillandets och klavertrampandets utrymmeskrävande krets. Solen har dippdippdippat under horisonten. Över det vindpiskade Öresund vilar de sista resterna av dagsljuset och blandar i natten en grumlig skönt blygråblå rymd. I fjärran glimmar ljuspunkter från den svenska sidan. Nu har jag nått det rätta måttet. Efter att ha urinerat i en av de välansade häckarna, ensam vid Henry Moore-skulpturen – en luxuös känsla – är jag redo att se utställningen.