En svensk gonzo

Ja, så lyder kanhända inte något gammalt talesätt, men visst låter det bra och nog verkar det ligga mer än ett rågat mått sanning i orden, åtminstone i mitt eget fall.

Jag minns så tydligt den gången mot slutet av vårt förra sekel då möjligheten öppnade sig att för första gången besöka det fjärran Japan. Nja, visst, kanske, men Tokyo var ju ingenting för mig, det visste jag bestämt på förhand. Att jag sent omsider lärt mig gilla sushi var väl en sak, men i övrigt var det japanska inte alls min stil – alltför småskuret, perfekt, teknologiskt och avsexualiserat för att passa min friflygande person. Nej, Japan var något som alla dessa minimalistiska art directors, stillebenfotografer, produktformgivare och andra estetiska gränspoliser gärna kunde behålla för sig själva, lät jag mina medmänniskor veta. Själv höll jag mig hellre till alla de fantastiska platser jag redan besökt.

Som väl var blev resan till Tokyo ändå av till sist och sedan dess har jag haft förmånen att flera gånger besöka detta sanslösa megalopolis, mer än dubbelt så stort som New York och femfaldigt mer intressant. Att komma till Tokyo är som att vrida upp livets film på snabbspolningshastighet och skruva på skrattspegellinsen. Minnets behållare bågnar sprängfyllda av fulladdade bilder, tankar, känslor, smaker, lukter, ljud, njutningar, kittlingar, utsvävningar, överraskningar, chocker, fantasier och allsköns andra slag av högintensiva förnimmelser: pumpande neon, forsande människomassor, grillade svampar, slippriga nudlar, kraxande korpar, kvittrande automater, bråddjupa fyllor, smeksamma leenden, kolsvarta hårfall, drypande hetta, galopperande panik, ljuva prinsessor, fjompiga freaks, flabbande fjollor, gömda idyller, översvämmande informationsfloder, diskmedelssprutade trebarnsmödrar, tecknade humrar som våldför sig på förskräckta skolflickor och stormande sjöar av ungdomligt hungrig åtrå och ambition; ack ja: Tokyo, metropolernas våldsamt urbana metropol; den mänskliga civilisationens mest extremt framskjutna brohuvud. Efter mitt första besök var jag botad för gott från min kroniska dragning till Manhattan.

Nu sitter jag så åter här inklämd med mina businessben pressade mot SAS eviga ekonomiklasstolsrygg medan Airbusen borrar sig längre och längre, ständigt djupare in i den ryskasiatiska natthimlen. I sätet bredvid sover min nyvunna bekantskap Mathias, människa och jämtlänning av födseln, vad som förefaller vara en rofylld sömn, utan att ridas av maror. Gammelnorrlands sågverk klippte av två av hans fingrar med knogar och allt i arla ungdomsdagar, men Mathias lät sig inte avskräckas utan fortsatte sturskt sin livsbana mot en karriär som fotbollsspelare på hyfsad nivå, skidlärare och nu i mogen mansålder fotograf, småbarnsfar och sammanboende med en världsberömd före detta fotomodell. Tillsammans är vi utsända på blixtuppdrag av Forum för att ”täcka” det stora konst- och designseminariet till ära av den nyligen invigda mastodontexploateringen Roppongi Hills i hjärtat av Tokyo med tillhörande offensiva program för utsmyckning av det offentliga rummet. Mig gäckar sömnen som alltid på dessa trånga transkontinentala flygningar och i dess ställe gör rastlösheten mig sällskap. Jag läser ofokuserat brottstycken ur böcker och broschyrer, bläddrar förstrött i tidningar och studsar irriterat omkring bland utbudet av massunderhållningsfilmer, där Hugh Grant av någon anledning – förmodligen människors flygrädsla och dödsskräck – som vanligt spelar huvudrollen i flertalet. Återigen får alkoholen bli mitt bärande tidsfördriv. Jag dricker i smyg ur medhavd flaska och studerar otåligt hur strecket som markerar vår marschväg i TV-skärmens kartgrafik långsamt, långsamt förlängs i en nedåtsluttande båge i riktning mot det som bullseye markerade slutmålet Tokyo. Lagom till dess att gryningsdagern sipprar in under de nedfällda fönsterluckorna över de sista östryska halv-öarna har jag lyckats upparbeta ännu en slitstark gammelsvensk backstugefylla och förfaller till att klottra ned spretiga, storstilade flow of consciousness-anteckningar i min notbok – lösryckta utrop och idiotier som jag senare med möda dechiffrerar, såsom citat från gamla ZZ Top-låtar som ”Hit You with My Ten Feet Pole” och ”I’m Bad I’m Nationwide” och annan skit i samma stil. Längst in i natten får jag mig till livs en ”skarp varning” av den goda flygvärdinnan, vad hon nu vill mena med detta, kärringen.

Att ankomma drucken och högljudd i tidig morgontimme till en flygplats på andra sidan jordklotet är en kluven men för mig ingalunda obekant upplevelse. En god andel av kontrollanterna bär munskydd som fåfäng besvärjelse mot detta med Sars och den allestädes lurande döden, liksom många av de små strävsamma japanska resenärerna. När vi passerat genom Narita-flygplatsens utslussningssystem och sitter framför en tropiskt blommande rabatt i väntan på flygbussen har min tarvliga berusning ännu långt ifrån mynnat ut i det oundvikliga bakrusets krankhet. Jag känner mig ännu full av övermod, okynne och törst på Tokyo, vildsint mässande för den stackars Mathias om alla de multipla intryck och upplevelser som stundar.

Bara den en och en halv timme långa bussresan från Narita in till centrala Tokyo är värd SAS-flygningens späkning: den feta, fluorescerande grönskan, långtradarnas aggressiva grafik, de allt mer brutala industriella installationerna och småningom den framväxande monstruösa stadsorganismen som förebådas av något så oväntat som en kolossal inomhusslalombacke.

Första gången jag företog den här resan förstod jag med ens att jag tidigare aldrig haft äran att möta sann brutalistisk arkitektur av bästa märke. De huskroppar som flankerar infarten mot Tokyo har formspråk och dimensioner utan motsvarigheter på någon annan plats jag besökt. Intrycket är att en barnslig men okristligt stark och brutal jätte lekt med klossar – vridit, vänt, skruvat, bänt och bollat med stål, glas, sten och betong efter sitt alldeles egna leklynne. Själva skalan är förvillande vilket jag begrep då jag såg världens största pariserhjul på en konstgjord landtunga byggd på avfall och sopor strax före påfarten till den mäktiga Rainbow Bridge som i en mäktig båge slungar trafiken högt över Tokyo Bay in i den rytande stadskäften. På avstånd såg detta pariserhjul ut som skit inkilat bland alla dessa brutalistiska huskomplex. Det var inte förrän vi passerade nöjesfältet som jag upptäckte att hjulet i själva verket hade en skyskrapas höjd. Då som först blev jag medveten om bebyggelsens verkliga skala. Man luras av att monumentaliteten inte som i New York skjuter i höjden utan istället breder ut sig i byggnadernas bas och massivitet.

Bussen tar oss genom den tjocknande trafikfloden ända in till receptionen i vårt hotell, det splitter nya Grand Hyatt Tokyo, öppnat bara en vecka tidigare som en del i Roppongi Hills-komplexet och flaggskepp för hela den globala Hyatt-koncernen, redan känt som Japans bästa hotell – en nog så signifikant distinktion. Av känslan i den vidsträckta, mörkboaserade lobbyn att döma kunde man dock näppeligen ha gissat att hotellet vore nyöppnat. I Tokyo finns inte tid för startsträckor eller inkörningsperioder. Stadens kommersiella puls pumpar med full kraft genom hotellorganismen. Jag anvisas ett högteknologiskt rum på sextonde våningen och stjäl mig en dusch och en halvtimmes vila innan jag i sällskap med Mathias beger mig ut på en snabb eftermiddagsutflykt med Tokyos överlägset kvicka, smidiga klick-klick-klick-tunnelbana till det närbelägna modedistriktet Aoyama, där Prada, Gucci, Dior och alla de andra skriker ut sina ensidiga budskap. Solljuset strilar genom den frodiga grönskan på boulevarden Omotesando och spelar över chica japanskor, prydliga japaner och exemplariskt ultratrendig ungdom. Vi letar oss fram i trapphus och källarnedgångar, vägledda av vänliga anvisningar, tills vi finner en eftermiddagsöppen nudelbar, där kostymklädda ”salery men” sörplar vita nudlar från svarta rektangulära lackfat. Själva får vi oss varsin skål underbart ångande simmig soppa med tjocka tuggiga sobanudlar och spänstigt flottdrypande fläskstycken, kryddad med chilipulver och nedsköljd med iskall Asahi-öl serverad i små plastglas – den perfekta enkla öppningsmåltiden i Tokyo. Vi genomsöker raskt den labyrintiska Comme des Garçons-butiken där jag tidigare spenderat talrika timmar och tusenlappar. Den här gången förmår kollektionen inte gripa mitt intresse. Om orsaken är dess normaliserade excentricitet eller min egen tilltagande ålder, avmattade modeintresse och utplanande berusning får väl vara osagt. Månne rör det sig om en kombination av dessa fenomen. Istället beger vi oss tillbaka på en solvarm promenad genom Aoyamas exklusiva bostadskvarter med den nya skyskrapan i Roppongi Hills som landmärke. Tokyo är ju en oöverskådlig sammansmältning av en uppsjö gamla byar och överallt bakom de bullrande boulevarderna gömmer sig pittoreska småstadsstråk med sjungande fåglar och prunkande blomsterprakt. Jag känner mig som en gammal sjöman på strandhugg där jag rullar fram genom denna härligt besynnerliga diminutiva idyll med en burk Asahi käckt på svaj.